PLAST I HAVEN - En djupdykning i fiskeredskapens problematik på Bohuskusten OCEAN PLASTICS - A dive into the issues of fishing gear on the coast of Bohuslän Kandidatarbete i Industriell ekonomi Ida Andersson Beata Burreau Jimmy Ek Diana Karem Shwan Tove Mannheimer Agnes Ramfelt Institutionen för Teknikens ekonomi och organisation Avdelningen för miljösystemanalys CHALMERS TEKNISKA HÖGSKOLA Göteborg, Sverige 2018 Kandidatarbete TEKX04-18-09 FÖRORD Rapporten är ett resultat av ett kandidatarbete som utförts under vårterminen 2018 på avdelningen Miljösystemanalys (ESA) vid institutionen Teknikens ekonomi och organisation på Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg. Rapportförfattarna vill tacka handledare Henrikke Baumann, professor vid Teknikens ekonomi och organisation, för stöd och handledning under arbetet. Hennes hjälp har varit ovärderlig och hon har bidragit till nya insikter under arbetets gång. Utan hennes bidrag hade projektet aldrig kunnat ros i hamn. Kandidatarbetet initierades på uppdrag av avdelningen för Miljösystemanalys på Chalmers Tekniska Högskola. Avdelningen förtjänar ett stort tack för handledning, feedback och engagemang. Utan deras hjälp hade gruppen varit ute på djupt vatten. Rapportförfattarna vill även tacka de två andra kandidatgrupperna vid avdelningen för Miljösystemanalys för nyttig feedback och inspiration. Rapportförfattarna vill även rikta ett stort tack till alla som ställt upp på intervjuer eller på annat sätt gett inspiration, feedback och varit behjälpliga i arbetet. Utan er medverkan hade arbetet inte varit möjligt och viktig kunskap hade kunnat förbli dold under ytan. Förhoppningsvis har vi gemensamt lyckats skapa nya insikter kring hanteringen av fiskeredskap samt problemet med plast i haven. Vi rapportförfattare hoppas att arbetet har varit värdefullt för aktörer i det kartlagda nätverket och att det kan vara en inspiration och livboj för fortsatta arbeten och forskning. Chalmers Tekniska Högskola Göteborg, Sverige 14 maj 2018 ABSTRACT Plastic debris in our oceans is a topic frequently occurring in environmental debates, both globally and locally. An increasing amount of plastic is being used without sufficient recycling or waste management, resulting in an increasing amount of plastics in our oceans. Plastic debris causes harm to both marine and land based animals, due to entanglement resulting in suffocation or starvation. One of the most harmful types of debris for marine animals is derelict fishing gear that is lost or abandoned in the ocean. This report studies and examines the current process of managing fishing gear in Bohus coast, Sweden. This is done by studying the network of parties involved in relation to the lifecycle of fishing gear. Through extensive interview work and literature studies, the group has compiled a description of the lifecycle of fishing gear and the parties involved. The results indicate some shortcomings in the handling of the gear, resulting in derelict fishing gear. Several problematic areas have been identified. The most prominent ones are lack of communication, difficulties in waste management in ports and many organizations being dependant on voluntary work and financial contributions. Due to strong currents in the waters of Bohus coast, lost fishing nets are rolled up and later washed ashore. At cliffs and beaches, the fishing gear causes damage to the wildlife in their “feeding and breeding”- zones. Birds may for instance get entangled in fishing nets. Fishing cages and pots are not affected by ocean currents to the same extent as floating gear, which means that they can continue to “ghost fish” in the sea for a long period of time. Cages that are lost in the sea rarely wash ashore and must be collected from the seabed. Other problems occur during the recycling process of fishing gear. Salt, sand and algae must be washed off before the plastic can be recycled. The fishing gear often being designed in several materials, combined with the extensive cleaning process, makes the recycling process complicated and expensive to perform. The network of parties that manages fishing gear consists of many smaller parties. These currently carry out parallel projects that are similar instead of collaborating in larger projects. The group's recommendation is that the parties should cooperate and exchange experiences and information to streamline their work. A future collaboration could be to introduce a common database for marine debris and exchange experiences from projects. SAMMANFATTNING Plast i haven är ett aktuellt ämne i miljödebatten, både på global och lokal nivå. En explosiv ökning i plastanvändningen, utan fungerande återvinning och avfallshantering, har ackumulerat stora mängder plast i haven. Plastavfallet skadar marint djurliv både i havsmiljö och på stränder, bland annat genom intrassling och kvävning. Fiskeredskap tillhör den form av skräp som är mest skadligt för marina djur, varför förekomsten av förlorade fiskeredskap är mycket problematisk. Rapporten utreder hur hanteringen av fiskeredskap ser ut på Bohuskusten i dagsläget genom att studera aktörsnätverket i relation till fiskeredskapens livscykel. Genom ett omfattande intervjuarbete och litteraturstudier har gruppen sammanställt en beskrivning av redskapens livscykel, aktörerna som hanterar redskapen och vilka områden i livscykeln som är problematiska. Resultatet visar på att det i dagsläget finns vissa brister, vilket resulterar i förluster av fiskeredskap. Framträdande problemområden är bland annat brister i kommunikationen mellan aktörer i nätverket, att organisationer förlitar sig på ideellt engagemang och bidrag samt svårigheter kring avfallshanteringen i hamnar. Havsströmmarnas utformning vid Bohuskusten gör att trålnät och garn rullas ihop och spolas upp på stränder där redskapen orsakar skador för djuren genom exempelvis intrassling. Burar och tinor påverkas däremot inte i samma utsträckning av havsströmmarna, vilket gör att de istället kan fortsätta fiska i havet utan att vittjas under en lång period efter förlusten. När burarna förloras sjunker de till botten och spolas sällan upp på stränder, varför de måste fiskas eller draggas upp. Ytterligare problematik uppstår vid återvinning av förlorade redskap och övrig marin plast då plasten är av undermålig kvalitet. Salt, sand och alger måste tvättas bort innan plasten kan återföras i kedjan. Behovet av att rengöra, i kombination med att fiskeredskapen ofta utformas i flera material, gör återvinningsarbetet komplicerat och kostsamt. Nätverket som hanterar fiskeredskap består av ett stort antal mindre aktörer. De utför i nuläget till viss del parallella, snarlika projekt istället för att samarbeta i gemensamma, större projekt. Kandidatgruppens rekommendation är att aktörerna bör samverka i större grad och utbyta erfarenheter och information för att effektivisera arbetet. Samverkan kan exempelvis ske genom en gemensam databas för marint skräp och utbyte av erfarenheter från projekt som syftar till att minska förekomsten av förlorade fiskeredskap. ORDLISTA Fiskeredskap - burar, trålar, nät, garn, linor, tinor Garn - benämning av fisknät Spöknät - förlorade fisknät i havsmiljö, vatten och strand, som inte längre brukas av någon Spökredskap - förlorade fiskeredskap i havsmiljö, vatten och strand, som inte längre brukas av någon Spökfiske - spökredskap som befinner sig i havet och fiskar utan att vittjas Vittja - tömma fiskeredskap på fångst Flöde - en entitets väg genom ett system Läckage - när en entitet i ett system inte fullföljer vägen genom systemet Dollyropes - utrustning som placeras under en fisketrål för att skydda den från slitage Brandsläckningsarbete - arbete som är mer operativt än strategiskt Förkortningar PO - Producentorganisation HaV - Havs- och vattenmyndigheten FF Norden - Fiskareföreningen Norden VRBK - Vattenrådet Bohuskusten KIMO - Kommunernas Internationella Miljöorganisation SLU - Sveriges lantbruksuniversitet SFPO - Sveriges Fiskares Producentorganisation HKPO - Havs- och Kustfiskarnas Producentorganisation SPF - Swedish Pelagic Federation Producentorganisation INNEHÅLL 1. INLEDNING .......................................................................................................................... 1 1.1 Problemformulering ......................................................................................................... 1 1.2 Syfte ................................................................................................................................. 2 1.3 Frågeställningar ................................................................................................................ 2 1.4 Avgränsningar .................................................................................................................. 2 1.5 Problemorientering ........................................................................................................... 4 1.5.1 Vad är plast? .............................................................................................................. 4 1.5.2 Plast i fiskeindustrin .................................................................................................. 5 1.5.3 Olika fiskeredskap och metoder ................................................................................ 5 1.5.4 Plast på Bohuskusten ................................................................................................. 7 1.5.5 Konsekvenser av marin nedskräpning ....................................................................... 7 1.5.6 Hållbar utveckling ..................................................................................................... 9 2. METOD ................................................................................................................................ 11 2.1 Analytiskt ramverk ......................................................................................................... 11 2.1.1 Beskrivning av livscykelanalys ............................................................................... 11 2.1.2 Beskrivning av social nätverksanalys...................................................................... 12 2.1.3 Beskrivning av Product Chain Organization ........................................................... 12 2.1.4 Industriell ekologi ................................................................................................... 13 2.2 Inledande arbete ............................................................................................................. 14 2.3 Litteraturstudie ............................................................................................................... 14 2.4 Intervjumetodik .............................................................................................................. 14 2.4.1 Intervjuutformning .................................................................................................. 15 2.4.2 Urval av intervjuobjekt ............................................................................................ 15 2.4.3 Genomförande av intervjuer .................................................................................... 16 2.5 Analys av insamlade data ............................................................................................... 16 2.6 Metodkritik ..................................................................................................................... 17 2.7 Etiska dilemman med vald metod .................................................................................. 17 3. RESULTAT ......................................................................................................................... 18 3.1 Miljösituationen på Bohuskusten ................................................................................... 18 3.1.1 Yrkesfiskare på Bohuskusten .................................................................................. 19 3.2 Fiskeredskapens livscykel .............................................................................................. 19 3.2.1 Tillverkning och anskaffning av fiskeredskap ........................................................ 20 3.2.2 Bruk av fiskeredskap ............................................................................................... 24 3.2.3 Reparation av fiskeredskap ..................................................................................... 26 3.2.4 Förlust av fiskeredskap ............................................................................................ 26 3.2.5 Uppsamling av förlorade fiskredskap i havsmiljö samt insamling på stränder ....... 32 3.2.6 Kassering, återvinning och förbränning .................................................................. 35 3.3 En uppskattad förlust av burar på Bohuskusten ............................................................. 38 3.4 Resultat PCO .................................................................................................................. 40 3.4.1 Kommunikation ....................................................................................................... 41 3.4.2 Nätverksstruktur ...................................................................................................... 45 3.5 Sammanställning ............................................................................................................ 48 4. DISKUSSION ...................................................................................................................... 50 5. SLUTSATS .......................................................................................................................... 53 KÄLLFÖRTECKNING ........................................................................................................... 55 1 1. INLEDNING År 2050 kommer det finnas mer plast än fisk i havet om människans konsumtion och hantering av plastavfall fortsätter som idag (Ellen MacArthur Foundation, 2016). När plast hamnar i haven orsakar den stor skada för den marina miljön, exempelvis kan en plastpåse misstas för föda av marina djurarter. Då plast inte innehåller någon näring kan de djur som äter den dö av näringsbrist. Ett annat problem är att fiskar, fåglar och andra marina däggdjur kan trassla in sig i förlorade fiskeredskap vilket kan leda till svält och i förlängningen död (Havs- och vattenmyndigheten, 2017a). Det så kallade spökfisket är ett dolt utnyttjande av marina resurser och orsakar oönskad dödlighet hos det marina djurlivet. Eftersom fiskeredskapen ofta är gjorda av plast med lång hållbarhet kan fiskeredskapen fortsätta fiska i årtionden efter att de har förlorats (Clean Nordic Oceans, u.å.a). Förlorade fiskeredskap är enligt Wilcox et al. (2016) den värsta sortens plastskräp för det marina djurlivet. Ett problem med plast är att den inte försvinner helt utan bryts endast ner till mindre fragment vilket gör att plastmängden i havet ackumuleras och växer årligen (Ryan, Moore, van Franeker & Moloney, 2009; Håll Sverige Rent, 2018a). Förbrukningen av plast har historiskt sett varit linjär. Ny plast produceras av råolja, därefter brukas plastprodukterna och kasseras slutligen utan att återvinnas. Ett ökat samhälleligt intresse för hållbar utveckling har gjort att viss plast kan återvinnas men en stor del når fortfarande inte fram till återvinningsprocessen. Stiernstedt (2018, 17 januari) skriver i Svenska Dagbladet att endast åtta procent av Sveriges plast går tillbaka till återvinning, resten går till förbränning, förloras eller deponeras. Ett ökat medialt intresse för havens ekologiska status har ställt ökade krav på att förbättra den marina miljön. I en undersökning utförd 2017 av SIFO, på uppdrag av Håll Sverige Rent, svarar 97 procent av svenskarna att de tycker att plast i haven är ett problem, varav 76 procent upplever att det är ett “mycket stort problem” (Håll Sverige Rent, 2018a). Då problemet med marin nedskräpning är omfattande efterfrågades en utredning av området varför rapporten initierades av avdelningen för Miljösystemanalys på Chalmers. Med utgångspunkt i avdelningens problemformulering utformade projektgruppen ett syfte och en frågeställning som ansågs relevant och intressant. Omfattningen på projektet avgränsades och anpassades för tillgängliga resurser och tid, för att slutligen mynna ut i det projekt kring hantering av fiskeredskap på Bohuskusten som rapporten behandlar. 1.1 Problemformulering Med utgångspunkt i ovan beskriven problembakgrund har rapportförfattarna valt att fokusera på hanteringen av fiskeredskap på Bohuskusten. Det finns idag inga exakta siffror på hur mycket förlorade fiskeredskap som finns i haven men enligt Håll Sverige Rents skräprapport utgör fiskelinor och nät en stor del av det skräp som samlas in vid strandstädningar (Håll Sverige Rent, 2018a). Att Bohuskusten har en långtgående fisketradition i kombination med havsströmmarnas utformning gör det sannolikt att förekomsten av förlorade fiskeredskap är stor. Problemet antas växa globalt och därmed antas även behovet av att hitta åtgärder öka. För att förebyggande insatser ska kunna riktas mot rätt område krävs en kartläggning av var läckagen i hanteringen av fiskeredskap uppstår. Det krävs också en utredning och förtydligande kring vems ansvar frågan är, samt vilka regler som är i kraft för närvarande. 2 Att komma till bukt med problemet innan det är alltför omfattande anser gruppen vara ytterligare en drivande faktor för projektet. 1.2 Syfte Syftet med rapporten är att kartlägga den nuvarande hanteringen av fiskeredskap på Bohuskusten. Genom att analysera fiskeredskapens livscykel, i kombination med de aktörer som är verksamma i nätverket, är förhoppningen att identifiera var läckage uppstår. Genom att analysera problemområdena ur flera aktörers perspektiv är förhoppningen att underlätta för framtida åtgärder på området. Det långsiktiga målet är att rapporten skall bidra till en hållbar hantering av fiskeredskap och därigenom förbättra förutsättningarna för ett livskraftigt fiskebestånd och förbättrad havsmiljö på Bohuskusten. Rapporten syftar även till att skapa en medvetenhet om problemets omfattning och konsekvenser för att möjliggöra fortsatta arbeten inom området. 1.3 Frågeställningar För att uppfylla syftet ämnar rapporten att besvara följande frågeställningar: ∙ Hur ser livscykeln för fiskeredskap ut på Bohuskusten idag? ∙ Hur ser nätverket av aktörer ut relaterat till hanteringen av fiskeredskap? ∙ Var i fiskeredskapens livscykel uppstår svårigheter med hanteringen och vad menar aktörerna att det finns för eventuella förbättringsåtgärder på områdena? 1.4 Avgränsningar Studien syftar till att kartlägga hanteringen av fiskeredskap, identifiera läckage i flödet samt de aktörer som är verksamma på en lokal nivå. Arbetet avgränsas därför till kustnära kommuner i Bohuslän samt Göteborgs kommun vilka presenteras i figur 1.1. Urvalet baseras på att området innefattar en utbredd fiskenäring och historiskt sett har präglats av betydande fiskeverksamhet. För att underlätta läsbarheten benämns kommunerna fortsatt i rapporten som kommunerna på “Bohuskusten” trots att Göteborgs kommun ej tillhör Bohuslän. 3 Figur 1.1. De av studien omfattade kommunerna. Samtliga data hämtade från SCB:s register, 2018-04-12. Arbetet avgränsas till att undersöka hanteringen av fiskeredskap samt dess problematik som finns i dagsläget. Viss historisk på verkan kommer också beröras men framtida problematik på området kommer inte behandlas. Fokus ligger framförallt på fiskeredskap i syntetiska material såsom fiskenät, trålar, burar och tinor, då majoriteten av fiskeredskap idag tillverkas i mycket slitstarka plasttyper (Moore, 2008). Information om fiskeredskapens påverkan på fiskbestånd och miljö hämtas lokalt, nationellt och internationellt. Genom att samla information från många olika källor fås en djupare förståelse för problemet och dess konsekvenser. Konsekvenserna av förlorade fiskeredskap antas vara generella och således applicerbara även på Bohuskustens miljö. SOTENÄS Invånare: 9 000 st Sysselsättning inom jordbruk/fiske/skogsbruk: 3% Kuststräcka: 388 km STRÖMSTAD Invånare: 13 000 st Sysselsättning inom jordbruk/fiske/skogsbruk: 4% Kuststräcka: 722 km TANUM Invånare: ca 13 000 st Sysselsättning inom jordbruk/fiske/skogsbruk: 7% Kuststräcka: 886 km LYSEKIL Invånare: 14 600 st Sysselsättning inom jordbruk/fiske/skogsbruk: 2% Kuststräcka: 456 km UDDEVALLA Invånare: 55 800 st Sysselsättning inom jordbruk/fiske/skogsbruk: 1% Kuststräcka: 274 km ORUST Invånare: 15 100 st Sysselsättning inom jordbruk/fiske/skogsbruk: 3% Kuststräcka: 681 km TJÖRN Invånare: 15 800 st Sysselsättning inom jordbruk/fiske/skogsbruk: 3% Kuststräcka: 592 km STENUNGSUND Invånare: 26 200 st Sysselsättning inom jordbruk/fiske/skogsbruk: 1% Kuststräcka: 107 km KUNGÄLV Invånare: 44 100 st Sysselsättning inom jordbruk/fiske/skogsbruk: 1% Kuststräcka: 526 km ÖCKERÖ Invånare: 12 900 st Sysselsättning inom jordbruk/fiske/skogsbruk: 4% Kuststräcka: 303 km GÖTEBORG Invånare: 564 000 st Sysselsättning inom jordbruk/fiske/skogsbruk: 0% Kuststräcka: 687 km 4 I projektet behandlas främst det svenska yrkesfisket, det vill säga fiske i större kvantitet med ett kommersiellt syfte, då yrkesfisket antas ha en stor vinning i att hitta långsiktiga lösningar för att säkerställa framtida tillgång på fisk. Tjuvfiske kommer därför inte beröras i rapporten. Dock lyfts fritidsfiskets bidragande faktor till den marina nedskräpningen genom fiskeredskap. Yrkesfisket och fritidsfisket sätts även översiktligt i relation till varandra. Då fritidsfisket inte omfattas av samma krav och regler anses området vara svårt att kartlägga och en djupare analys av området kommer därför inte genomföras. Kartläggningen följer fiskeredskapens livscykel och de olika stegen behandlas i olika stor utsträckning. Vidare går arbetet inte in på djupet gällande hur återvinningen och återvinningsprojekt för marin plast ser ut. Arbetet berör istället endast översiktligt den problematik som uppstår vid återvinning av marin plast och nämner vissa återvinningsprojekt som för arbetet anses relevanta. Utifrån insamlade data avser projektet att identifiera problematiska områden i hanteringen av fiskeredskap. Identifieringen av de problematiska områdena sker baserat på den datainsamling som utförs av gruppen, varför viss försiktighet behöver idkas. Problemområden som inte uppkommer under datainsamlingen kan existera utan gruppens vetskap, varpå resultatet inte blir heltäckande. Att undvika det problemet är dock mycket komplext och delvis beroende på valet av metod. 1.5 Problemorientering I följande kapitel ges en övergripande problemorientering för att förstå bakgrunden till det undersökta problemet. Kapitlet inleds med en beskrivning av vad plast är och vidare beskrivs hur plast används i fiskeindustrin, vilka fiskemetoder som brukas samt hur problemet ser ut på Bohuskusten idag. Avslutningsvis beskrivs de konsekvenser förlorade fiskeredskap får för det marina djurlivet samt hur problemet relaterat till hållbar utveckling. 1.5.1 Vad är plast? Plast är ett billigt, formbart, lätt och slitstarkt material med goda isolerande egenskaper. På grund av dess mångsidighet har det blivit ett självklart material i vår vardag och används i allt från kläder till bilar och engångsförpackningar (Ryan, Moore, van Franeker, Moloney, 2009). Plastproduktionen har sedan 1950 ökat från 0,5 ton per år till 300 miljoner ton per år idag (Havs- och vattenmyndigheten, 2018). Genom att blanda polymerer med olika tillsatser såsom mjukgörare, färg och flamskyddsmedel framhävs olika egenskaper. Variationsmöjligheterna resulterar i att det finns många olika typer av plast på marknaden. Användningen av plast har ökat explosionsartat men hanteringen av avfallet har inte utvecklats i samma takt. Många länder saknar rutiner för att hantera och återvinna plast och eftersom plast bryts ner mycket långsamt finns den kvar långt efter att den har uttjänt sitt syfte (Thompson, Moore, vom Saal & Swan, 2009). En stor del av kasserad plast bränns eller återvinns men en betydande del hamnar också i havet. En landbaserad källa till marin nedskräpning är deponier vilka är vanligt förekommande runt om i världen (Håll Sverige Rent, 2017). I Sverige deponeras avfall i väldigt liten utsträckning och då främst mineralavfall (Naturvårdsverket, 2017a) varför det inte bidrar till mängden plast i haven med svensk härkomst. Idag uppskattas mängden plast i haven till 150 miljoner ton - en siffra som enligt Håll Sverige Rent (2017) ständigt ökar. 5 1.5.2 Plast i fiskeindustrin Fiskeindustrin är en bransch som berörs i stor utsträckning av problemet med plast i haven. Merparten av fiskeredskapen som används idag är enligt Oxvig & Hansen (2007) tillverkade i mycket hållbara plaster, såsom nylon och dyneema. Förlorade fiskeredskap kan skapa långvariga effekter på havets ekologiska status och orsaka onödigt djurlidande. Fiskeredskap som fortsätter fiska efter förlust benämns spökredskap och kan få långtgående effekter på fiskets lönsamhet då fiskbestånden på sikt utarmas (Moore, 2008). I dagsläget finns både nationella och internationella lagar som förbjuder att plast och annat avfall slängs i havet. Trots lagarna är den marina nedskräpningen omfattande och mängden plast i världshaven ökar ständigt (Ellen McArthur Foundation, 2017). Skräpet kan ha sitt ursprung i landbaserade källor, såsom soptippar, eller i marina källor, såsom fiskebåtar och annan sjöfartstrafik. Enligt Skräprapporten 2018 är fragmenterade fiskelinor och rep det näst vanligast förekommande skräpet på ständer. På en strand i Strömstad plockades förra året 772 enheter fragmenterade fiskeredskap under en dag (Håll Sverige Rent, 2018a). Rapporten Marine litter in the Nordic Seas: Distribution composition and abundance drar slutsatsen att fiskeredskap är den vanligaste formen av marint skräp i de nordiska haven. Resultatet erhölls genom videoanalys av havsbotten (Buhl-Mortensen & Buhl-Mortensen, 2017). I Sverige är det kommunens ansvar att städa allmänna platser på land. Idag saknas dock en tydlighet kring vems ansvar det är att städa skräpet i havsmiljön, däribland fiskeredskap, innan det når land. En viktig aspekt är att identifiera var läckage uppstår, det vill säga var, när och varför fiskeredskap går från att vara en tillgång för fiskeindustrin till att bli allmänhetens skräp. 1.5.3 Olika fiskeredskap och metoder De redskap som används inom industriländernas fiske kan indelas in i tre huvudtyper: krok-, insnärjnings- och instängningsredskap. Huvudtyperna kan sedan delas upp i grupper om passiva och aktiva redskap. De aktiva redskapen är redskap som kräver mänsklig insats under fiskandet medan de passiva redskapen ligger stilla i vattnet vid fiskandet och kräver inte någon mänsklig arbetsinsats (Nationalencyklopedin, u.å.). Havet delas in i olika zoner och benämningar beroende på vilket djup som avses. Vid industriellt fiske benämns två zoner, den demersala zonen och den pelagiska zonen. Den demersala zonen kallas området närmast botten och den pelagiska zonen kallas det öppna havet som är fritt från kustvatten och bottenskiktet (Swedish Pelagic Federation Producentorganisation, u.å.a). Beroende på i vilken zon fisket sker används antingen demersala eller pelagiska redskap. Det finns både passiva och aktiva redskap för vardera fiskezonen. I den pelagiska zonen fiskas framförallt sill, skarpsill, makrill, taggmakrill, blåvitling och tobis vilka står för nära hälften av det monetära värdet av svensk fisk. Fisket på pelagiskt djup bedrivs framförallt med trål, ringnot eller garn men i vissa fall även med krok. Det är dock med trål som de största kvantiteterna av pelagiskt fiske sker (Riksdagen, 2017). I den demersala zonen fiskas framförallt kräftdjur och andra bottenlevande fiskar såsom hälleflundra, rödspätta, torsk och kolja. De vanligaste fiskeredskapen vid demersalt fiske är bottentrål men även passiva redskap såsom garn, burar och tinor (Nationalencyklopedin, u.å.). Aktiva fiskeredskap Till aktiva redskap räknas olika sorters trål, vad, not och skrapredskap (Nationalencyklopedin, u.å.). I figur 1.2 ges en beskrivning av de aktiva redskap som används av de intervjuade yrkesfiskarna. 6 Figur 1.2. Beskrivning av trålfiske. Passiva fiskeredskap Till passiva redskap räknas enligt Nationalencyklopedin (u.å) garn, fällor, burar, krokar och linor. I figur 1.3 och 1.4 ges en beskrivning av garn, tinor och burar som används av de intervjuade yrkesfiskarna. Figur 1.3. Beskrivning av garnfiske. Garn- eller nätfiske är en gammal fångstmetod där olika varianter används inom yrkesfisket (SFPO, 2015). Garn kan bestå av flera lager nät, men vanligt förekommande är ett lager. Garnen har tyngder i botten och flöten i toppen så de hänger eller står vertikalt i vattnet (Seafish, 2015). Inom yrkesfisket används garn på olika djup beroende på vad som fiskas (Nationalencyklopedin, u.å.). Garn kan användas på botten, så kallade bottengarn, för att fånga bottenlevande fisk såsom torsk. Garn kan också driva fritt i vattnet, så kallade flytgarn. Flytgarnen sitter fast mellan fartyget och ett flöte och kan därmed driva fritt. Beroende på vad som fiskas justeras storleken på garnens maskor vilket innebär att garn är anpassningsbara med avseende på selektivitet (Seafish, 2015). I Sverige svarar trålfisket för ca 75% av de yrkesmässigt ilandförda fångsterna och bedrivs både på demersalt och pelagiskt djup. Bottentrål används för fiske av fisk och skaldjur som lever nära havsbotten. Pelagisk trål, även kallad flyttrål, används för fisk som lever eller uppehåller sig mellan botten och vattenytan. Trålens maskor varierar beroende på vilket fiskslag som ska fångas och många trålar förses även med rist för att öka selektiviteten och få bort oönskad fångst. Med trål fångas de flesta fiskarter samt även havskräfta och räka (Nationalencyklopedin, u.å.). 7 Figur 1.4. Beskrivning av fiske med burar, tinor och ryssjor. 1.5.4 Plast på Bohuskusten Bohusläns kust är den plats i Sverige som är hårdast drabbad av den marina nedskräpningen enligt Havs- och vattenmyndigheten (2018). Att kusten dagligen tar emot stora delar av Västeuropas marina skräp gör den även till ett av de mest drabbade områdena i Europa (Havsmiljöinstitutet, 2014). Ren och Attraktiv Kust (2018a) uppskattar att det varje år spolas upp cirka 8000 kubikmeter skräp på Bohuskustens stränder, vilket motsvarar en kubikmeter per timme, året runt. Enligt Havsmiljöinstitutet (2014) beror den omfattande nedskräpningen på de havsströmmar som rör sig nära Bohuslän. Strömmar från Nordsjöområdet och Östersjön möts i Skagerrak och flödar upp längs Bohuskusten där de efterlämnar stora mängder skräp. Mycket skräp tillkommer med den Jutska strömmen från Skagen som rör sig från västra sidan av Danmark och norrut upp mot Bohuskusten samt den Baltiska strömmen som transporterar Östersjöns vatten (Havsmiljöinstitutet, 2014). Ett betydande antal stora vattendrag och floder från Västeuropa mynnar ut i Nordsjön och för med sig dagvatten innehållandes utsläpp och skräp. Havsmiljöinstitutet (2014) uppskattar att 220 000 kubikmeter skräp hamnar i Nordsjön varje år. En starkt kulturellt förankrad fiskenäring i Bohuslän och Göteborg, kombinerat med växande turism och sjöfart som passerar kusten, gör att problemet ständigt ökar (Havsmiljöinstitutet, 2014). 1.5.5 Konsekvenser av marin nedskräpning Den marina nedskräpningen är en global fråga och leder till många negativa konsekvenser för det marina djurlivet. Fåglar och marina däggdjur kan fastna i förlorade fiskeredskap eller missta plasten som flyter på ytan för föda (Havs- och vattenmyndigheten, 2018), vilket enligt Wilcox et al. (2016) är de största hoten mot det marina djurlivet. Varje år dör över en miljon fåglar och 100 000 däggdjur på grund av att de antingen ätit eller fastnat i den plast som finns i haven (Regeringskansliet, 2017). De mest skadliga skräpsorterna för det marina djurlivet är Tinor, burar och ryssjor används i det demersala fisket för att fiska hummer, krabba och andra bottenlevande djur. På grund av fiskerestriktioner, och att kvaliteten på skaldjur varierar med årstiden, är fisket med tinor, burar och ryssjor säsongsbetonat (SFPO, 2015a). Redskapen består av en spjälram i metall som är övertäckt med ett nät. De fungerar på ett sådant sätt att de lurar in fångsten in till ett fastsatt bete och varpå djuret sedan inte kan ta sig ut. Tinorna sätts ut med en lina bestående av mellan 30 och 50 stycken tinor med en boj i vardera änden för att öka synbarheten. Efter cirka en till två dygns fiske dras sedan linan in, oftast med hjälp av ett hydrauliskt system och fångsten tas ur burarna genom en lucka i botten (Nationalencyklopedin, u.å.). 8 enligt följande ordning; fiskeredskap, plastpåsar, ballonger, cigaretter samt flaskkorkar (Wilcox et al., 2016). Många djur såsom sköldpaddor, havsfåglar och marina däggdjur dras till, eller råkar fastna i förlorade fiskeredskap. Flera av djuren har enligt Murray (2009) svårt att ta sig loss när de väl fastnat och är därmed dömda att drunkna, svälta eller dö av de skador redskapen orsakar. Olika sorters plast kan också bilda så kallade “dödliga halsband”. Unga djur som fastnar i redskapen riskerar att få allvarliga skador eller dö allt eftersom de växer och plasten skär in i huden (Murray, 2009). En annan konsekvens av intrassling är förhindrad rörlighet som kan leda till att djuren hindras från att äta, vilket på sikt kan innebära svält och död. Laist (1997) listar flera olika arter bland havsfåglar, sköldpaddor och marina däggdjur såsom hajar, sälar, valar och delfiner, som fastnat i marint plastskräp. Även landlevande djur drabbas av den marina nedskräpningen. Enligt Svensson (2017, 22 juli) hittas renar på Svalbard med hornen insnärjda i fiskenät som spolats upp från haven och som inte kommer loss. När situationen väl uppmärksammats är djuren ofta bortom räddning. Förutom intrassling är även förtäring av plast ett stort problem. Plasten kan förhindra matsmältningen vilket kan leda till att marina däggdjur, fåglar och fiskar hindras i sin tillväxt, förgiftas eller i värsta fall avlider (Håll Sverige Rent, u.å.a). Intag av plast leder till fyllda magsäckar vilket ger en mättnadskänsla för djuren. Till skillnad från levande föda innehåller plast inga näringsämnen eller energi vilket resulterar i undernäring, svält eller död (Sciencenewsforstudents, 2015). Havsfåglar tenderar enligt Gustavsson Narvall (2013) att hämta flytande plast på havsytan till sina ungar i tron om att det är mat då plastens egenskaper gör att den liknar fisk eller annan föda. En risk med förtäring av plast för havsfåglar är att matspjälkningssystemet kan förstöras genom punktering eller sår i tarmarna. Skadorna kan enligt Gustavsson Narvall (2013) i sin tur leda till en ökad infektionsrisk och i förlängningen död. Effekterna av förtäring av plast är liknande för andra marina djur. Skador på matspjälkningssystemet är enligt Nelms et al. (2016) ett av de mest påfallande resultaten hos sköldpaddor och påträffas ofta hos strandade individer. I Laist (1997) lista påträffas även andra marina däggdjur såsom sälar, hajar, delfiner och valar som har observerats förtära marint skräp. Mikroplast är enligt Naturvårdsverket (2017b) ett samlingsnamn för små plastfragment som av olika orsaker har brutits ned till små bitar mellan 1 nanometer och 5 millimeter stora. Mikroplaster kan bildas på ett flertal olika sätt, både avsiktligt och oavsiktligt. Genom pellets och korn framställs mikroplaster avsiktligt. Pellets används som råmaterial i tillverkning av plastprodukter medan korn används som tillsatser i kosmetiska produkter som slipmedel i exempelvis duschgel. Oavsiktligt bildas mikroplast genom slitage av föremål i plast eller genom att plasten bryts ned ute i naturen efter dålig avfallshantering, återvinning och återanvändning av plastprodukter (Naturvårdsverket, 2017b). Konsekvenserna av mikroplast på miljön är ännu inte fullständigt kartlagda, men mycket pekar på negativa effekter på både människor och djur. Eftersom mikroplaster lätt misstas för föda av mindre organismer såsom plankton och småfisk drabbas organismerna hårt. Plasten bryts inte ned i matsmältningsprocessen utan ligger kvar inne i organismernas matsmältningssystem (Wilcox et al, 2016). På sikt drabbas också andra djur men även människor eftersom mikroplast attraherar hydrofoba föroreningar som sedan vandrar uppåt i näringskedjan när djur konsumerar plasten (Moore, 2008). Ytterligare en konsekvens av fiskeredskap uppstår i strandmiljön. Vissa fåglar bygger bon av hittade fiskenät, tampar, linor gjorda av syntetiska material. Användandet av syntetiskt 9 material i sådana produkter ökar risken för intrassling och många av fåglarna är mycket sårbara. Fåglar som lever i bon byggda av plastmaterial har en kraftigt ökad skaderisk och dödlighet (Werner et al., 2016). Flertalet fågelpopulationer har stränder som sitt habitat och använder dem för häckning och uppfödning av ungar. Bohuskustens strömmar är gynnsamma och transporterar stora mängder föda i form av musslor och andra havsdjur samtidigt som de för med sig stora mängder plast. Att flera populationer har sitt habitat på Bohuskustens stränder gör dem extra känsliga för marin nedskräpning som har visats påverka populationer negativt (Wadden Sea World Heritage, 2017). Studier har visat att marin plast orsakar fortplantningsproblem och att populationer som har plast i sin levnadsmiljö minskar i antal (Johnston, 2017, 28 juni). Naturskyddsföreningen (2013) menar att marin nedskräpning inte bara påverkar djurlivet utan även människor. Att vistas i strandmiljö som drabbats av marin nedskräpning kan öka risken för skärsår och skador från plasten. Strandskräp påverkar även turismen eftersom det inte är estetiskt tilltalande. Ytterligare konsekvenser är skador på båtar och andra redskap från skräp som finns i vattnet, dels genom kollision och genom att redskap fångar andra redskap eller skräp. Vidare leder det till flera ekonomiska konsekvenser, exempelvis kostnader för strandstädning, reparation av skador och minskad turism (Naturskyddsföreningen, 2013). 1.5.6 Hållbar utveckling Hållbar utveckling beskrivs som en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjlighet att tillgodose sina behov (World Commission on Environment and Development, 1987). För att konkretisera begreppet kan det delas in i ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet (Bohlin, 2001). Plast i haven är ett globalt problem som innefattar såväl ekologiska och ekonomiska utmaningar, som sociala. Då projektet avgränsats till att behandla fiskeredskap på Bohuskusten blir projektets primära fokus den ekologiska hållbarheten. Förekomsten av förlorade fiskeredskap måste reduceras för att förbättra levnadsvillkoren för marint djurliv samt andra djur som fastnar i fiskeredskap till havs och som spolats upp på stränder (Havs- och vattenmyndigheten, 2017b). Det primära fokuset är att förhindra att marint djurliv skadas och därför behövs lagar, riktlinjer och en effektiv återvinningshantering som minimerar riskerna att fiskeredskap blir kvarlämnade ute i haven. På så sätt involveras även den sociala aspekten. Ekonomisk hållbarhet berörs även i diskussion kring återvinning av övergivna fiskeredskap och de monetära fördelar som finns i att behålla befintliga redskap snarare än att köpa nya. Plast som hamnar i haven spolas upp på stränder långt från ursprungskällan på grund av havsströmmarnas utformning (van Sebille, England, & Froyland, 2012). Ansvaret för avfallet kan därför vara svårt att bedöma och vissa länder får ta emot en större mängd plast än andra, vilket kan upplevas som orättvist. Det är därför viktigt att utifrån ett etiskt perspektiv formulera lagar och riktlinjer så att ansvaret blir globalt och rättvist. Vad gäller ekonomisk hållbarhet kring fiskeredskap är det viktigt att ha i åtanke hur fiskeindustrin kommer att påverka kommande generationers intresse gällande fiskenäring. Framtida möjligheter till goda fisktillgångar äventyras då kvarlämnade fiskeredskap spökfiskar, vilket på sikt utarmar det befintliga fiskbeståndet. Plast i haven är ett exempel på “The tragedy of the commons”-fenomenet där individuella fördelar innebär nackdelar för samhället som helhet (Granstrand, 2016). Att slänga skräp eller att inte ta upp förlorade 10 redskap ger ingen direkt negativ effekt för den enskilde individen. Däremot uppstår konsekvenser för allmänheten genom exempelvis ökad förekomst av mikroplast och minskade djur- och växtbestånd. Sammanfattningsvis är problemet med marin nedskräpning ett komplext och snårigt problem som får konsekvenser på flera områden. Omfattningen av ämnet är stor eftersom det berör lokal, nationell och internationell nivå. Problemformuleringen och syfte formulerades med utgångspunkt i ovanstående problemorientering. 11 2. METOD Studien syftar till att kartlägga och analysera nätverket av aktörer och dess kopplingar till materialflödet, för vilket det inte finns en given teori att utgå ifrån. På grund av avsaknaden av given teori användes Grounded Theory med en induktiv ansats, där en kartläggning utarbetats under studiens gång. Grounded Theory är en generell metod för att utveckla teorier som grundas på systematiskt insamlade och analyserade data (Strauss & Corbin, 1994). Studien var en iterativ och reflekterande process som innebar att litteraturstudien utökades då ny information framkom i intervjuer och tvärtom. Analys utfördes med hjälp av ett analytiskt ramverk, Product Chain Organization. I figur 2.1 framgår studiens upplägg överskådligt. Figur 2.1. Översiktlig beskrivning av studiens upplägg. 2.1 Analytiskt ramverk Studien utformades efter det analytiska ramverket Product Chain Organization, vidare benämnt PCO. PCO är en hybrid mellan livscykelanalys och social nätverksanalys som syftar till att förstå materialflödet i förhållande till de aktörer som agerar i det. Inledande utfördes en livscykelanalys vilken sedan befolkades med de aktörer som har en koppling till flödet. 2.1.1 Beskrivning av livscykelanalys En livscykelanalys ser till de tekniska aspekterna av produktens hantering, från råmaterial till återvinning. Vid utförande av en livscykelanalys utformas livscykeln olika beroende på den undersökta produktens natur. Traditionellt analyseras produktens livscykel från att den utvinns ur naturresurser, dess “vagga”, genom tillverkning och användning till att den slängs och går i “graven”. En produkt med ett linjärt flödessystem ger således ett vagga-till-grav- system och en med ett cirkulärt sådant ger ett vagga-till-vagga-system. En livscykelanalys omfattar enligt Baumann och Tillman (2004) ofta sex skeden; råmaterialanskaffning, processer, transporter, tillverkning, användning och avfallshantering. I figur 2.2 visas en generell modell av en livscykel. 12 Figur 2.2. Generell livscykelmodell. Omarbetad från original av Baumann & Tillman (2004). 2.1.2 Beskrivning av social nätverksanalys En social nätverksanalys, från engelskans Social Network Analysis, syftar till att kartlägga det aktörsnätverk som uppstår kring en teknisk process. Kartläggningen fokuserar enligt Serrat (2017) på relationernas struktur, såväl formella som informella. Genom intervjuer eller enkäter samlas information om relationerna in inom en tydligt definierad grupp. Därefter görs en kartläggning av aktörsnätverket baserad på den insamlade informationen (Serrat, 2017). 2.1.3 Beskrivning av Product Chain Organization PCO är en befolkad version av en livscykelanalys som tydligt beskriver var kontaktpunkter uppstår mellan det tekniska och det sociala. Genom en kartläggning av materialflödet och dess kringliggande aktörer identifierades hur mänskligt beteende relaterar till läckage i kedjan (Baumann, Brunklaus, Lindkvist, Arvidsson, Lindén & Hildenbrand, 2015). PCO ämnar även kartlägga hur de inblandade aktörerna kommunicerar med varandra. Genom arbetssättet identifierades var i nätverket som förbättringsåtgärder bör införas för att på ett effektivt sätt förebygga läckage i hanteringen av fiskeredskap. Enligt Baumann & Lindkvist (2017) delas PCO in i fem steg, vilket i studien applicerades. Nedan redovisas de fem stegen. 1. Produktens livscykel beskrevs. 2. Sociomateriella mötespunkter identifierades i livscykeln. Med sociomateriella punkter avses punkter där det sociala nätverket möter den tekniska livscykeln. 3. Aktörsnätverket bakom de sociomateriella mötespunkterna spårades och beskrevs, aktörernas relationer identifierades. 4. Resultaten från punkt 1–3 sammanställdes i en nätverksbild, se generell PCO figur 2.3. 5. Analys genomfördes av hur olika åtgärder i nätverket kan påverka materialflödet och dess läckage. De fem stegen utfördes iterativt där studien kunde återgå till föregående steg när mer data erhölls från intervjuer och litteratur. Livscykeln för fiskeredskap kartlades med utgångspunkt i inledande litteraturstudier och intervjuer. 13 Figur 2.3. Generell representation av en PCO. De röda cirklarna visar sociomateriella mötespunkter och linjerna mellan aktörer representerar relationer mellan dem. 2.1.4 Industriell ekologi Industriell ekologi är ett tvärvetenskapligt forskningsfält som ämnar optimera ett materials livscykel, från tillverkning med så kallat “virgin material” till återvinning eller förbränning. Med virgin material avses material som inte utsatts för några tidigare processer, exempelvis återvinning. Målet är att skapa samhällssystem med hög hållbarhet. Industriell ekologi är ett sätt att se hur produkter är en del av omgivningen de tillverkas i och inte skilda från den (Jelinski, Graedel, Laudise, McCall & Patel, 1992). Jelinski et al. (1992) menar vidare att den industriella ekologin liknar den biologiska ekologin på så sätt att den betraktar system som interagerar med varandra. Inom industriell ekologi betraktas en företeelse som en del i något större och som påverkas av andra företeelser. En sådan företeelse benämns ofta som ekosystemskomponent, från engelskans ecosystem component, och avser en del i ett ekosystem. Traditionellt har system betraktats som linjära med begränsad effektivitet (Jelinski, Graedel, Laudise, McCall & Patel, 1992). Figur 2.4. Generell modell över ett linjärt synsätt av system. Omarbetad från original av Jelinski et al. (1992). Det linjära systemet har flera läckage och ingen begränsning i mängden avfall som illustreras i figur 2.4. Det linjära systemet är en kedja där resurser inte förs tillbaka in i systemet och därmed anses uttjänta efter användning. Figur 2.5 illustrerar det cykliska eller cirkulära synsättet för system som innebär att avfallet istället förs tillbaka in i systemet och blir en resurs. Figur 2.5. Generell modell över ett cirkulärt synsätt av system. Omarbetad från original av Jelinski et al. (1992). 14 Målet är att röra sig från ett linjärt synsätt till ett cykliskt där avfall blir en resurs och tillgång för att skapa hållbarhet. I det cirkulära systemet definieras inte avfall eller tillgång eftersom de kan vara både och. Historiskt har många typer av material varit en del av linjära system eftersom de tillverkats, använts och sedan kasserats (Jelinski et al, 1992). Vidare gäller det linjära synsättet även plast. Idag återvinns endast cirka 20% av plasten som tillverkas globalt. Forskare menar på att plastanvändning behöver bli ett slutet system med minimalt läckage (Lazarevic, Aoustina, Buclet & Brandt, 2010). Att använda industriell ekologi i analys kan väva in ekonomiska, juridiska och tekniska aspekter. Exempelvis kan input och output enligt Jelinski et al. (1992) i systemet jämföras för att identifiera läckage i flödet. Industriell ekologi används för att studera problem ur flera perspektiv och väver samman teknik, miljö och ekonomi. Under arbetets gång har industriell ekologi använts för att studera ett system med hantering av fiskeredskap genom flera aspekter för att förstå systemet. 2.2 Inledande arbete För att få en djupare förståelse för problemet inleddes arbetet med en litteraturstudie kring plast i haven på lokal och global nivå. Bland annat undersöktes vilka kommuner och områden som var relevanta för studien. Inledande studerades även intervjumetodik och forskningsmetodik. Med utgångspunkt i inledande litteraturstudie delades arbetet upp i tre olika områden för att effektivisera och parallellisera arbetsprocessen. De tre områdena fiskenäring, kommuner och organisationer ansågs tillsammans utgöra de delar som täcker in aktörsnätverket relaterat till hanteringen av fiskeredskap. Projektgruppen delades in i tre par där varje par ansvarade för en aktörstyp, för att effektivt skapa en bredare grund och underlätta samarbetet. I det inledande arbetet gjordes även en fallstudie på Göteborgs Fiskauktion vilket gav en god första inblick i fiskenäringen. I samband med uppstarten författades även en planeringsrapport i syfte att skapa en plan för det fortsatta arbetet. 2.3 Litteraturstudie Litteraturstudier har varit en kontinuerlig process som skett vid behov. Efter en inledande litteraturstudie utfördes flera kompletterande litteraturstudier i takt med att nya intervjuer hölls och ny kunskap framkom. Processen var iterativ och reflekterande vilket gjorde att information kunde uppdateras under arbetets fortskridande. De sökmotorer som har använts är google scholar, Chalmers biblioteks databas och google för information om organisationer och intervjuobjekt. Främst har sökningar koncentrerats kring ord som berör fiskeredskap, förlorade fiskeredskap, återvinning, marin nedskräpning, Bohuskusten, plast i haven och strandstädning. 2.4 Intervjumetodik Valet av kvalitativa intervjuer som huvudsaklig datainsamlingsmetod gjordes utifrån användbarhet och lämplighet. På grund av det undersökta problemets natur och avsaknaden av befintliga teorier att utgå ifrån ansågs intervjuer utgöra en lämplig datainsamlingsmetod. Eftersom problemet berör kvalitativa värden såsom upplevelser och känslor i kombination med vissa kvantitativa data var det lämpligt att använda kvalitativa intervjuer. 15 2.4.1 Intervjuutformning Inför intervjuer gjordes efterforskningar inom området så att intervjuerna kunde användas för att identifiera nya fakta, egenskaper och företeelser, vilket förespråkas av Eklund (2012). Om intervjuaren inte besitter tillräckliga förkunskaper riskerar intervjun enligt Eklund (2012) att endast ta reda på fakta känd sedan tidigare och därmed inte uppfylla sitt syfte. Då det enligt Lantz (1993) är intervjuaren som styr samtalet i kvalitativa intervjuer var det viktigt att skapa en trygg stämning med respondenten för att hen skulle känna sig bekväm med att svara på frågorna. Med utgång från studiens kvalitativa ansats, där målet var en ökad förståelse för hanteringen av fiskeredskap, användes en öppen intervjuform. Den öppna intervjuformen kännetecknas av att den är deskriptiv, fokuserar på bestämda teman och är öppen för förändringar (Lantz, 1993). Enligt Eklund (2012) är öppna frågor ofta att föredra då de ger respondenten möjlighet att svara mer ärligt och inte leda hen till ett visst svar. Ett undantag är dock om respondenten verkar undvika att svara på en viss fråga, då den stängda, mer ledande frågan är att föredra för att få ett ordentligt svar. Pauser fyller en viktig funktion under kvalitativa intervjuer då de mest värdefulla svaren ofta kräver lite betänketid. En paus, eller tystnad, kan också fungera som en öppen fråga, där respondenten ger ett extra svar utöver det första (Krag Jacobsen, 1993). Vissa frågor ämnade undersöka beteenden som kan innebära regel- eller lagbrott och det var då önskvärt att få ett så sanningsenligt svar av respondenten som möjligt. För att inte verka skuldbeläggande utformades frågorna därför att istället handla om en tredje part eller om hur majoriteten beter sig. 2.4.2 Urval av intervjuobjekt Urval av intervjupersoner gjordes utifrån personens befattning, kunskap och vilja att delta. I urvalet var det även viktigt att personer från alla berörda delar av nätverket fick komma till tals för att kunna skapa en så objektiv bild av situationen som möjligt. Ett problem med urvalet för intervjuerna var att en inledande överblick av nätverket saknades. Avsaknaden av överblick gjorde det svårt att veta vilka personer och organisationer som var viktiga att kontakta, varför snöbollsurval användes. Snöbollsurval, från engelskans snowball sampling, är en effektiv urvalsmetod där personer i urvalet föreslår nya personer som är lämpade att ingå i urvalet (Denscombe, 2014). Avsaknaden av en initial överblick innebar en risk att missa viktiga organisationer eller personer att intervjua. Risken hanterades dock genom att ett stort antal intervjuer genomfördes. Genom att jämföra de föreslagna aktörerna med information från andra källor, såsom organisationers webbsidor, kunde deras relevans för arbetet fastställas. Vissa aktörer föreslogs många gånger varför de kunde antas ha en central roll i nätverket. 16 2.4.3 Genomförande av intervjuer Intervjuer utfördes i största möjliga mån personligen eller via telefon. I de fall då telefonkontakt eller möte inte var möjligt användes mailintervjuer. Intervjufrågor skickades i vissa fall ut i förväg för att underlätta datainsamlingen och möjliggöra så utförliga svar som möjligt. Genom väl förberedda intervjuer sparades tid eftersom antalet kontakttillfällen efter intervjun för kompletterande svar minskades. De flesta av intervjuerna genomfördes i grupper om två där den ena personen ansvarade för samtal och den andra för anteckningar. I syfte att underlätta sammanställning av intervjuerna i efterhand spelades de in, i de fall respondenten godkänt det. Samtliga intervjuer inleddes med en kort introduktion till vilka som höll intervjun samt en kort presentation av arbetet. Vidare tillfrågades respondenten huruvida inspelning av samtalet fick ske varefter inspelning startades. I och med valet av öppna intervjuer som intervjuform tilläts den intervjuade svara fritt kring öppna frågor och berätta mer om det som hen ansåg viktigt. Kom samtalet alltför långt bort från ämnet försökte intervjuaren ändra riktning tillbaka till det ämne som skulle behandlas. En lista över samtliga intervjuade personer återfinns i bilaga A. Vissa namn har valts att hållas anonyma då det för arbetet inte är relevant vem som har sagt vad utan snarare vilka åsikter som framkommer. 2.5 Analys av insamlade data Efter varje avslutad intervju sammanställdes insamlade data direkt för att återge det erhållna innehållet så korrekt som möjligt. I de fall respondenten godkände inspelning kompletterades anteckningarna utifrån det inspelade materialet. För att minska risken för felaktig sammanställning skedde analys och sammanfattning i nära anslutning till varje intervju. Transkribering av vissa delar av intervjuer utfördes när det ansågs nödvändigt, exempelvis vad gäller kvantitativa data eller specifika citat. Analys av insamlade data från intervjuer, i kombination med data från litteraturstudier, utgjorde grunden för resultatet. Där sammanställdes alla intervjuer för att se om data skiljde sig åt mellan olika intervjuobjekt och aktörer. Resultaten från datainsamlingen användes därefter för att skapa den slutliga PCO-studien där alla aktörer kopplade till hanteringen av fiskeredskap redovisades, samt de kontakter och samarbeten som fanns. Genom att använda ett reflekterande arbetssätt kunde gruppen iterera och utveckla det fortsatta arbetet. Resultaten från datainsamlingen placerades löpande in i den PCO som arbetet slutligen resulterade i. Genom att löpande uppdatera bilden av nätverkets utformning kunde PCO:n användas som ett arbetsverktyg. På så sätt låg resultat och analys till grund för i vilken riktning gruppen valde att fortsätta. Intervjuobjektens rekommendationer i kombination med identifierade luckor i aktörsnätverket styrde gruppens fortsatta undersökningar och var ett stöd i datainsamlingen. 17 2.6 Metodkritik Metoden har utformats för att på ett lämpligt sätt kunna besvara frågeställning och uppfylla syftet. Att använda intervjuer som datainsamlingsmetod kan medföra vissa problem. Intervjuer speglar människors åsikter och det kan vara svårt att vara objektiv. Människor visar även personlig identitet under en intervju vilket gör att intervjuare kan ha svårt att bedöma svaren objektivt. Trots ett stort antal genomförda intervjuer kan antalet intervjuobjekt från varje aktörsgrupp ifrågasättas. Exempelvis har 14 av totalt 408 licensierade fiskare på Bohuskusten intervjuats och huruvida intervjuobjektens åsikter kan anses representativa för yrkeskåren har gruppen tagit i beaktande. Att inneha fiskelicens innebär inte att aktivt fiske utförs och således är 408 inte aktiva fiskare. För att minska risken för en missvisande bild intervjuades yrkesfiskare ur fyra grupper som bedriver olika typer av fiske och som anses uppleva liknande problematik. De fyra grupperna inom yrkesfiskarkategorin jämfördes sedan med varandra. Liknande arbetssätt har använts för kommuner och organisationer genom den iterativa och reflekterande metoden. Ytterligare ett problem uppstår vid mejlintervju. Vid mejlintervjuer uppstår svårigheter i att bekräfta att det är rätt person som svarar och att svaren är korrekta. Det går inte heller att läsa av kroppsspråk, ansiktsuttryck och tonläge, varför mailintervjuer i största möjliga mån undveks och användes endast när inga alternativ fanns. Svårigheter i verifiering av kvalitativa intervjuer uppstår till följd av att de sällan kan upprepas med samma resultat (Lantz, 1993). Eftersom studien bestått av öppna intervjuer som resulterar i öppna svar finns det även svårigheter i att jämföra intervjuer med varandra. Svårigheter har dock försökt övervinnas genom det reflekterande och jämförande arbetssättet. 2.7 Etiska dilemman med vald metod Vid utformandet av metoden har hänsyn tagits till etik. Eftersom rapporten undersöker felaktiga beteenden är det således känsliga uppgifter som lämnas ut. Rapporten ämnar inte förstärka några konflikter eller ta någons parti varför förståelse för berörda parter har varit viktigt under arbetet. Syftet är inte heller att peka ut någon och därför lämnas inte alla namn ut på intervjuobjekt, exempelvis yrkesfiskare eller de som önskat vara anonyma. 18 3. RESULTAT Följande kapitel presenterar resultaten från datainsamling och analys. Primärt introduceras miljösituationen på Bohuskusten och den lokala problematiken beskrivs för att skapa översikt. Därefter presenteras fiskeredskapens livscykel under avsnitt 3.2. Avslutningsvis följer en beskrivning av aktörsnätverket kopplat till livscykeln, i form av en PCO. PCO:n syftar till att kartlägga nätverket kring hanteringen av fiskeredskap samt hur aktörernas beteende påverkar läckage i kedjan. PCO:n kompletteras med en beskrivning över hur de olika aktörerna uppfattar kommunikationen sinsemellan. Teori och empiri har i resultatet kombinerats för att kartlägga hanteringen av redskap samt aktörsnätverket kopplat till livscykeln. Under varje identifierad del i kedjan behandlas aktörstyperna: yrkesfiske, kommun och organisation, förutsatt att relevanta åsikter framkommit. Under de rubriker där endast vissa aktörstyper framställts har övriga aktörstyper inte bidragit med information på det berörda området som ansetts relevant för arbetet. Aktörstypen yrkesfiskare är uppdelad i fyra grupperingar beroende på vilket fiske som bedrivs. De avsedda grupperna är; burfiskare, demersala trålfiskare, pelagiska trålfiskare samt garnfiskare. Totalt har 14 yrkesfiskare intervjuats varav 4 inom burfiske, 5 inom demersalt trålfiske, 3 inom pelagiskt trålfiske samt 4 inom garnfiske. Två yrkesfiskare har intervjuats i egenskap av både burfiskare och garnfiskare. En tabell över samtliga intervjuer finns i bilaga A. Anledningen till denna uppdelning är, förutom att olika redskap brukas, att åsikterna skiljer på vissa punkter i livscykeln mellan grupperna. 3.1 Miljösituationen på Bohuskusten Enligt den årliga uppföljningen av de 16 nationella miljömålen i Sverige bedöms endast ett kunna uppfyllas. Målet Hav i balans samt levande kust och skärgård bedöms däremot ej kunna uppfyllas till år 2020. Havsmiljön i Västerhavet drabbas fortsatt av bland annat svaga fiskbestånd, övergödning och farliga ämnen (Naturvårdsverket, 2018). Värst drabbade är arter med långsam reproduktionstakt och långsam tillväxt, vilket bland annat innefattar rovfiskar och skaldjur. En art som bekräftat berörs av de mikroskopiska fragmenten av plast på Bohuskusten är blåmusslan. Enligt en studie innehöll 67% av de studerade individerna mikroplaster, siffran tros dessutom vara en underskattning (TT, 2017). Uppfattningen om svaga fiskbestånd delas dock inte av yrkesfiskarna och aktörerna är långt ifrån överens om beståndens verkliga ekologiska status. Camacho Otero & Baumann (2016) illustrerar på ett tydligt sätt hur uppfattningen kan skilja sig åt mellan aktörer och att oklarheter finns i hur starkt, i det här fallet, räkbeståndet på Bohuskusten är. Kontroversen som rapporten behandlar är att västkusträkan under en period både var rödlistad och miljömärkt samtidigt (Camacho Otero & Baumann, 2016). Havsområdet utanför Bohuslän omfattas av OSPAR-konventionen och i kustkommunerna finns i dagsläget sex stycken referensstränder för att mäta förekomsten av marint skräp. Inom OSPAR finns Nordostatlantens hotade och/eller minskande arter och livsmiljöer listade. Femton arter och tio livsmiljöer på listan förekommer i Västerhavet, exempelvis torsk, ål och ålgräsängar. OSPAR anger i listan även förebyggande åtgärder relaterat till arterna för att förstärka bestånden. HaV driver arbetet med att genomföra åtgärderna genom det Nationella åtgärdsprogrammet för hotade arter och livsmiljöer (Havs- och Vattenmyndigheten, 2017b). 19 P-O. Samuelsson (personlig kommunikation, 18 mars 2018), projektledare på Havsmiljösatsning Sotenäs, menar att även hummerbestånden är svaga, delvis på grund av spökfiskande hummertinor. Han genomför i dagsläget ett projekt där hummeryngel planteras ut i Sotenäs kommun i ett försök att stärka beståndet. S. Söderberg (personlig kommunikation, 10 april 2018), på FF Norden, menar att inventering av hummerbestånd kan vara svårt att genomföra. Arten är fientlig mot mindre individer inom samma art, vilket gör att mindre humrar håller sig undan när stora humrar befinner sig i området. Det kan därmed vara svårt att avgöra spridningen av ålder inom hummerpopulationen vid exempelvis inventering med tinor. Söderberg menar istället att dykning visar populationens storlek på ett mer representativt sätt. Det finns flera mätvärden för västkusten på avfall som hamnar på stränder eftersom mätningar genomförs regelbundet på OSPAR:s sex referensstränder i Bohuslän. Avfallsmängden har mätts sedan 2001 och på referensstränderna hittas i snitt 1190 ± 260 skräpbitar per 100 meter strand (Naturskyddsföreningen, 2013). För fiskerelaterat skräp och förlorade redskap i vattnet finns dock ingen separat kartläggning. Endast ett fåtal av de kontaktade kommunerna eller kommunala organisationerna särskiljer idag fiskeredskap från annat marint skräp. I en intervju med Göteborgsposten berättar C. Stadig från HaV för Hansson, K. (2017, 30 augusti) att det inte finns någon uppskattning av mängden förlorade redskap på västkusten och hur mycket fisk som drabbas av redskapen, eftersom det inte har gjorts någon samlad studie på området. Ett annat problem är att en stor del av plasten som befunnit sig i havet en lång tid har slitits på ett sådant sätt att dess ursprung inte kan identifieras. Vid en plockanalys på en strand utanför Strömstad var plastbitar och fragment som inte gick att identifiera den vanligast förekommande typen av skräp (Håll Sverige Rent, 2018a). 3.1.1 Yrkesfiskare på Bohuskusten Enligt Europeiska unionens råd (2009) får landets fiskefartyg endast användas för yrkesmässigt nyttjande av levande akvatiska resurser om de har en giltig fiskelicens. Innehav av en fiskelicens innebär dock inget krav på att fiske måste genomföras och vissa licenser kan därför antas vara outnyttjade. Enligt K. Kataria (personlig kommunikation, 28 mars 2018) på HaV finns det i de elva studerade kommunerna i dagsläget 408 stycken fiskelicenser. Av licenserna ger 115 stycken tillstånd att bedriva fiske med trål och 293 stycken licenser ger tillstånd att bedriva fiske med passiva redskap. För fartyg under 10 meter som fiskar med passiva redskap krävs ingen licens förutom om fiske efter havskräfta med bur bedrivs. I dagsläget (28 mars 2018) finns 79 stycken tillstånd utgivna att bedriva burfiske efter havskräfta. Tillstånden ger möjligheten att fiska med fler än sex stycken burar per svenskt fiskefartyg. För ett ensamfiske ger tillståndet möjlighet att bedriva burfiske med högst 800 stycken burar och för flermansfiske 1400 stycken burar. Dock finns det idag tre utökade dispenser som ger möjligheten att öka antalet burar. De tre dispenserna motsvaras av 1000, 2100 samt 1500 burar istället för 800, 1400 respektive 1400. 3.2 Fiskeredskapens livscykel Användningen av plast bygger idag på förbrukning vilket ger linjära flödessystem, varför livscykelsbeskrivningen för fiskeredskap resulterade i ett vagga-till-grav-system. Med utgångspunkt i inledande litteraturstudie identifierades följande skeden för fiskeredskap; tillverkning, anskaffning, bruk, reparation, förlust, strandstädning, uppsamling i havsmiljö, kassering, återvinning och förbränning. Livscykelns steg bekräftades sedan under vidare 20 datainsamling. Fiskeredskapens livscykel på Bohuskusten redovisas i figur 3.1 nedan. Majoriteten av kasserade fiskeredskap förbränns och har således en linjär livscykel. En del fiskeredskap återvinns och följer därför en delvis cirkulär livscykel, vilket i figuren nedan illustreras med vänstergående pilar. Streckade linjer illustrerar att redskapen endast i vissa fall går vidare till nästa steg. Förlust kan alltså innebära “graven” för ett fiskeredskap om det inte samlas upp eller spolas iland. Figur 3.1. Fiskeredskapens livscykel. Resultatet som presenteras följer livscykelns olika steg från tillverkning och anskaffning till kassering, förbränning och återvinning. Under varje steg illustreras livscykeln med ett inringat område för att förtydliga vilket steg i livscykeln som behandlas. 3.2.1 Tillverkning och anskaffning av fiskeredskap Nedan beskrivs hur och varifrån anskaffning av fiskeredskap sker samt vilka aktörer inom tillverkning av redskap som idag finns på Bohuskusten. Inledande ges en kort beskrivning av de material som fiskeredskapen tillverkas av. Det för avsnittet behandlade steget i livscykeln visas i figur 3.2. Figur 3.2. Det för avsnittet behandlade steget i livscykeln. Alla material som idag används för någon typ av fiskenät är framställda av syntetiska fibrer (Oxvig & Hansen, 2007). Den främsta anledningen till valet av syntetiska material är att fibrerna inte ruttnar i havsmiljö som de naturliga materialen gör, exempelvis hampa och bomull. I tabell 3.1 framgår de, enligt Oxvig & Hansen (2007), vanligast använda råmaterialen i fiskeredskap inom Europa. 21 Tabell 3.1. De vanligaste syntetiska polymererna som utgör råmaterial i fiskeredskap. Kemiskt namn Förkortning Exempel på vardagligt namn Polyamid PA Nylon Perlon Polyester PES Terylene Dacron Polyeten PE Nymplex Courlene Polypropen PP Danaflex Mulfiflex Hög densitet polyeten HDPE Dyneema Dynex Aramid - Kevlar Nedbrytningen av syntetiska polymerer kräver enligt Sudhakar et al. (2007) både flertalet kemiska och fysiska processer, vilket av enbart naturlig kraft inte är särskilt effektivt. Havets begränsade tillgång till solljus och upplöst syre menar författarna ytterligare försvårar en naturlig nedbrytning av polymererna. Enligt Moore (2008) påverkas dock syntetiska polymerer av UV-strålning, atmosfärens oxidativa egenskaper och de hydrolytiska egenskaperna hos havsvatten genom att polymererna blir bräckliga. Sammantaget leder yttre påverkan till att polymerer bryts ner till mindre bitar och blir till slut mikroplaster. Hur lång tid en fullständig biologisk nedbrytning av polymerer tar menar Moore (2008) är okänd. Dock hävdar Government Office for Science (2017) att all plast som hittills har producerats fortfarande finns kvar, såvida den inte har bränts. Då dagens fiskeredskap oftast är gjorda i hållbara plaster, se tabell 3.1, leder förlust av fiskeredskap till ett spökfiske som kan pågå i årtionden efter att de har förlorats (Clean Nordic Oceans, u.å.a). För att minska spökfiskets omfattning görs proaktiva åtgärder med nya tekniska lösningar och alternativa material. Proaktiva åtgärder möjliggör att fångade djur kan ta sig loss vilket minskar förlorade fiskeredskaps påverkan på den marina miljön. Ett exempel är införandet av bomullstråd på den spärr som håller hummertinor stängda. Bomullstråden som öppnar tinan förmultnar efter några veckor på havsbotten och tinan öppnas, vilket förhindrar spökfiske (Ekwing, 2016). Vissa aktörer på tillverkningssidan har uppmärksammat efterfrågan på alternativa material och sedan 2009 erbjuder Carapax Marine Group hummertinor utrustade med bomullstråd, så kallad spökfisketråd. Bomullstråden erbjuds kostnadsfritt till företagets kunder (Carapax, 2016). Andra länder går ett steg längre och i exempelvis Norge är det inom fritidsfisket idag obligatoriskt att använda hummertinor utrustade med bomullstråd (Fiskeridirektoratet, 2017). I dagsläget finns inte samma krav för hummerfisket i Sverige. Enligt P-O. Samuelsson (personlig kommunikation, 18 mars 2018), projektledare på Havsmiljösatsning Sotenäs, skulle införandet av bomullskomponenter i hummertinorna göra att problemet med förlorade hummertinor minskar. Samuelsson betonar dock att tinorna fortfarande måste plockas upp ur havet men att det inte är lika brådskande om spökfisket upphör. Genom intervjuer med yrkesfiskare inom burfisket framgår dock att lösningen inte fungerar i praktiken. Eftersom bomullstråden förmultnar på olika kort tid är det svårt att veta när den behöver bytas ut, vilket resulterar i att yrkesfiskarna vittjar tomma tinor. Yrkesfiskarna menar också att det inte är praktiskt görbart att behöva byta ut ett stort antal bomullstrådar så ofta. 22 Tabell 3.2. Från vilka aktörer anskaffning av fiskeredskap sker enligt yrkesfiskare. Redovisade data kommer från genomförda intervjuer med yrkesfiskare, fullständig intervjulista återfinns i bilaga A. Kategori yrkesfiskare Resultat från insamlade data Burfiskare Burfiskarna berättar samstämmigt att de främst köper sina burar från Carapax, alternativt återförsäljare till Carapax belägna på Bohuskusten. Andra aktörer som framkommer är även Aprendo AB och Kristensen Sport och Fiske AB. 2 av 4 fiskare berättar dessutom att burar även köps in från Kina. Priset på burarna är cirka 200–300 kronor. Trålfiskare, demersalt Trålar inom det demersala fisket köps in från flera olika aktörer, både svenska, danska och norska. Inom Sverige lyfts Hönö vadbinderi, FF Norden samt AB DFS. Mycket köps dock enligt trålfiskarna från Danmark och Norge, såsom Strandby Net och Läsö. En billigare trål kostar mellan 40 000 - 80 000 kronor och en dyrare variant kostar upp till 200 000 kronor. Trålfiskare, pelagiskt De trålar som används inom det pelagiska fisket köps uteslutande från utländska aktörer, främst Danmark men även Norge. Intervjuobjekten förklarar samstämmigt att det inte finns någon kompetens i Sverige kring trålbinderi inom det pelagiska fisket och att kunskapen har hamnat i Danmark på grund av att fiskeindustrin är mer omfattande där. En större trålmodell beräknas kosta mellan 700 000 - 1 000 000 kronor. Garnfiskare Garnfiskarna berättar att garn köps både från svenska och danska aktörer. Här framkommer inga aktörer på Bohuskusten utan svenska aktörer som lyfts ligger utanför studiens avgränsade område, såsom Blekinge Fiskeredskap AB och Ullersunds Fiskenät AB. Danska aktörer som framkommer är Hvalpsund Net Fiskerudstyr och Frydendahl Fiskenet. Ur tabell 3.2 framkommer att anskaffningen av fiskeredskap till stor del sker från utländska aktörer. Det finns skillnader i anskaffningspris och större redskap såsom trålar innebär större investeringar gentemot garn- och burfiske. Under genomförda intervjuer framkom att flera av redskapstillverkarna tillhandahåller redskap till mer än en sorts fiske. De tillverkare som lyfts under varje typ av yrkesfiske är de som främst säljer de i kategorin brukade fiskeredskapen. I figur 3.3 presenteras en sammanställning av de tillverkare alternativt försäljare av fiskeredskap som i dagsläget är aktiva på Bohuskusten. 23 Figur 3.3. Illustrering av de tillverkare som finns på Bohuskusten. Storleken på aktörernas cirklar är inte av betydelse. 24 3.2.2 Bruk av fiskeredskap Följande avsnitt presenterar det verksamma bruket av fiskeredskap på Bohuskusten idag. Stycket beskriver hur yrkesfiskare brukar redskapen, samt hur organisationer och kommuner i viss mån reglerar bruket. Det för avsnittet behandlade steget i livscykeln visas i figur 3.4. Figur 3.4. Det för avsnittet behandlade steget i livscykeln. Bohuskusten har en lång tradition av fiske. Fiskeverksamheten som tidigare varit mycket stor är nu en ständigt minskande bransch och i genomsnitt har antalet aktiva fiskare i de berörda kommunerna minskat med 41% från 1998 till 2013 (Tillväxt Norra Bohuslän, 2013a). Få av de kontaktade kommunerna berör frågan om hur professionellt fiske skall bedrivas i kommunen. Bruket av fiskeredskap regleras istället av myndigheter och internationella överenskommelser. I särskilda naturområden, såsom Kosterhavets nationalpark, finns bestämmelser kring vilka redskap som får användas, samt anvisningar om fiskefria områden (Samförvaltning Norra Bohuslän, 2018a). A. Gunnäs (personlig kommunikation, 2 mars 2018) på Lysekils kommun menar att de hårda reglerna och kraven kring landningsredovisning och kvoter gör att yrkesfisket blir hållbart. Därför ser Lysekils kommun inte behovet av att utbilda fiskarna ytterligare inom hållbart fiske. Hon menar däremot att det finns ett stort intresse bland fiskare att delta i utbildningar vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, för exempelvis selektiva redskap. 25 Tabell 3.3. Yrkesfiskarnas hantering av fiskeredskap. Redovisade data kommer från genomförda intervjuer med yrkesfiskare, fullständig intervjulista återfinns i bilaga A. Kategori yrkesfiskare Resultat av insamlade data Burfiskare Den allmänna åsikten är att burar har lång hållbarhet, mellan 6 och 15 år. Vissa burar uppskattas vara upp till 20 år gamla. 3 av 4 fiskare berättar att burarna står ute hela året eller hela säsongen och att de ses över samtidigt som de vittjas. Antal burar burfiskarna har varierar beroende på om ensamfiske eller flermansfiske bedrivs. Av de burfiskare som intervjuats har hälften uppgett ha 800 burar totalt och resterande uppgett ha 1000 respektive 2100 burar. Burarna sitter på en länk som uppskattas ha 30 till 70 burar per länk. En burfiskare uppger ha 140 burar per länk, vilket tros vara ett specialfall enligt intervjuobjekt. Markeringar sätts i varje ända av länken och länkens koordinater loggas i loggbok. Trålfiskare, demersalt 4 av 5 trålfiskare uppger att de använder bottentrål. Bottentrålen är av den mindre sorten bland trålfiske och uppskattas enligt ett intervjuobjekt vara 10 meter höga och 20 meter breda. Majoriteten berättar att de i regel håller mellan 3 och 8 år, förutsatt att de inte rivs eller går sönder. Enskilda uppgifter som framkommer är att de kan hålla upp emot 15 år. Olika trålar uppges användas för olika bottnar, vilket tillsammans med riv-risken innebär att trålfiskarna har ett antal trålar på lager. 3 av 5 uppger att de drar med två trålar samtidigt. Trålfiskare, pelagiskt Pelagikerna berättar samstämmigt att de trålar som används inom det pelagiska fisket är betydligt större än de som används för demersal trålning. Trålarna uppskattas vara mellan 300 och 400 meter långa med en öppning mellan 20 och 60 meter och väga 5 till 6 ton. Trålarna är uppbyggda av större maskor i den främre delen, ca 18 meter, med mindre maskor i den bakre delen, ca 2 till 3 centimeter. Pelagisk trålning sker främst i fri vattenmassa men ibland krävs trålning närmare botten, exempelvis då specifika fiskarter fiskas. Pelagikerna berättar samstämmigt att de i regel har två trålar med sig ute, en här kallad vattentrål för att användas i fri vattenmassa och en här kallad bottentrål. En av de intervjuade pelagikerna berättar att bottentrålen ofta fungerar som reservtrål om vattentrålen skulle rivas eller gå sönder. En annan berättar att de använder en äldre trål som reservtrål. Trålarnas livslängd uppskattas lite olika bland intervjuobjekten. Den ena berättar att det skiljer mellan botten- och vattentrål, då bottentrålen i regel slits mer. En bottentrål håller enligt ett intervjuobjekt 1 till 2 år medan en vattentrål 4 till 5 år. Vattentrålen är då egentligen inte sliten utan byts ut till följd av teknikens utveckling. Intervjuobjektet menar att en trål som används i fri vattenmassa i princip inte slits någonting. Det andra intervjuobjektet menar att det inte skiljer i livslängd mellan botten- och vattentrål och uppskattar dem hålla mellan 3 och 4 år. Garnfiskare Inom garnfisket framkommer att näten håller mellan 2 och 4 år. Två olika garn förekommer, bottengarn och flytgarn. Bottengarnen används för att fånga bland annat torsk, stenbitsrom, krabba, gråsej och bleka och flytgarnen främst makrill. Både flyt- och bottengarn fungerar på samma sätt med bly i botten och kork i toppen och används, som benämningarna antyder, antingen på botten eller från vattenytan och ner. Beroende på vad som fiskas används olika höga nät och olika storlek på maskor. Näten knyts ihop till länkar vars längd beror på var och vad som fiskas. Ett intervjuobjekt uppger ha två länkar ute då torskfiske bedrivs, varav varje länk består av 700 meter nät. Ett annat intervjuobjekt uppger ha kortare men fler länkar då hen bedriver fiske främst på vrak. Länkarna uppges vara på 120 meter och antal länkar vara 8 till 10 stycken. Ur tabell 3.3 framgår att bruket av fiskeredskap skiljer sig åt dels beroende på vilken typ av fiske som bedrivs, vilka redskap som krävs och antalet redskap som används. Att bruket skiljer sig gör även att risken för förlust varierar. 26 3.2.3 Reparation av fiskeredskap Nedan redovisas hur olika yrkesfiskare reparerar sina redskap och i vilken utsträckning reparationer görs. Tabell 4 redogör även för var reparation sker. Det för avsnittet behandlade steget i livscykeln visas i figur 3.5. Figur 3.5. Det för avsnittet behandlade steget i livscykeln. I sin trålverkstad reparerar FF Norden trålar och gör justeringar efter kundernas önskemål (Fiskareföreningen Norden, 2012). FF Norden är den enda aktören bland intervjuade organisationer eller kommuner som är involverade i reparationssteget i fiskeredskapens livscykel. Tabell 3.4. Vilka redskap som används och i vilken utsträckning de repareras. Redovisade data kommer från genomförda intervjuer med yrkesfiskare, fullständig intervjulista återfinns i bilaga A. Kategori yrkesfiskare Resultat av insamlade data Burfiskare Samtliga intervjuobjekt berättar att burarna i första hand lagas vid slitage och skador. Om det inte går eller om stålstommen gett vika kasseras burarna. Slitage och skador kan uppkomma om burarna slits mot berg eller sten, framförallt om det är strömt. Trålfiskare, demersalt Inom trålfisket uppger alla intervjuobjekt att de lagar trålarna så länge det går, antingen genom att knyta ihop trålnät eller byta ut delar av trålnätet. Om trålarna fått större skador uppger en av trålfiskarna att de lämnas in till ett trålbinderi för lagning. Trålfiskare, pelagiskt Inom det pelagiska fisket uppger alla intervjuobjekt att redskap lagas av trålbinderier i Danmark. Pelagikerna lagar i regel inga trålar själva på grund av redskapens storlek och det hantverk som krävs för att binda en trål. Garnfiskare 2 av 4 uppger att nät inte lagas längre. Det finns ingen ekonomi i reparationer utan de kasserar i regel nätet men återvinner blyet och korken för att sy på nya nät. Om nät rivs eller bitar går sönder berättar en av garnfiskarna att nätet i regel kortas ner och den trasiga delen skärs bort och kasseras. Sammanfattningsvis framkommer ur tabell 3.4 att burar och demersala trålar lagas så länge det går innan de kasseras medan garn och pelagiska trålar inte lagas av yrkesfiskarna själva utan antingen lämnas in eller kasseras. 3.2.4 Förlust av fiskeredskap Nedan presenteras vanliga orsaker till förlust av fiskeredskap och vilka konsekvenser förlusterna får. Aktörerna uppger hur förluster kan uppstå och vissa ger dessutom förslag på förebyggande åtgärder. Det för avsnittet behandlade steget i livscykeln visas i figur 3.6. 27 Figur 3.6. Det för avsnittet behandlade steget i livscykeln. Över hela världen sker förluster av fiskeredskap som på sikt kan leda till spökfiske. Beroende på vilken typ av redskap som förloras varierar också konsekvenserna (Clean Nordic Oceans, u.å.a). En problematisk aspekt gällande spökfiske i burar och i vissa fall ryssjor samt nät som spökfiskar är enligt 8-Fjordar (2016) att redskapen agnar sig själva. När djur fastnar och dör fungerar de som agn och lockar därmed till sig andra organismer och djur. Det beräknas enligt Clean Nordic Oceans (u.å.b) att mellan 3000 och 5000 hummertinor årligen förloras utmed västkusten som ger upphov till spökfiske. Garn och andra typer av nät spökfiskar genom att de ställer sig upp på botten eller flyter runt i havet och fortsätter då att fiska (Håll Sverige Rent, u.å.b). Eftersom spöknäten driver med strömmar kan andra områden än ursprungsområdet drabbas långt efter förlust (Olive Ridley Project, 2017). Ett spöknät som driver kan till slut bli för tungt på grund av all den fisk som har fångats vilket leder till att näten sjunker till botten. Andra djur börjar då äta på djuren som fastnat, vilket tillsammans med förruttnelse leder till minskad vikt på näten och de stiger återigen från botten. Näten fortsätter i cykler av att fånga fisk och sjunka till botten, om och om igen (Olive Ridley Project, 2017). Förlorade fiskeredskap kan ställa till problem även på Bohuskustens stränder då de spolas i land. Bohuskustens klippor är vassa vilket gör att redskapen lätt fastnar i otillgängliga miljöer. De främmande föremålen stör djuren i sina häckningszoner och förstör dessutom natursköna miljöer. Enligt Marine Pollution Monitoring Management Groups (2002) kan den marina nedskräpningen på Bohuskusten beräknas minska turismen med 1–5% årligen. Omräknat i svenska kronor rör det sig om mellan 34 och 175 miljoner kronor i uteblivna inkomster från turism varje år, räknat i år 2002 års penningvärde. Utöver problem med spökfiske och turism kan ett stort antal sälar och sjöfåglar antas skadas av fiskeredskap i strandmiljön. Tommy Järås, föreståndare för Fågelcentralen i Kungälv berättar i en intervju med SVT nyheter väst att skarvar har behandlats för skador som uppkommit av fiskelinor och krokar (Åkesson, 2015). Vid förlust av fiskeredskap ska yrkesfiskare enligt Europeiska unionens råd (2009) snarast försöka bärga redskapet. Om bärgning inte lyckas ska fartygets befälhavare anmäla förlusten till flaggmedlemsstatens behöriga myndighet inom 24 timmar. I Sverige sker anmälan till FMC, Fisheries Monitoring Centre, på HaV (Havs- och vattenmyndigheten, 2016). Det åligger sedan HaV att underrätta behörig myndighet i kustmedlemsstaten med uppgifter om de förlorade redskapen (Europeiska unionens råd, 2009). Fartyg ska även ha utrustning ombord för att kunna bärga förlorade redskap, vilket inte nödvändigtvis gäller fartyg under 12 meter. Undantaget gäller fartyg under 12 meter förutsatt att de endast fiskar inom flaggmedlemsstatens territorialhav eller tillbringar max 24 timmar till havs (Europeiska unionens råd, 2009). 28 Tabell 3.5. Situationer där läckage av fiskeredskap uppstår i yrkesfiskarnas hantering av redskapen. Redovisade data kommer från genomförda intervjuer med yrkesfiskare, fullständig intervjulista återfinns i bilaga A. Kategori yrkesfiskare Resultat från insamlade data Burfiskare Den generella åsikten som framkommer bland burfiskarna är att det förloras väldigt lite redskap. Antal förlorade burar uppges samstämmigt variera från år till år och uppskattningar som framkommer varierar mellan 4 och 20 burar per år. 2 av 4 burfiskare svarar att förlorade kräftburar inte anmäls till HaV. Orsaken till att rapportering uteblir uppges bland annat vara för att burarna är så små eller att anmälningsplikten inte tros omfatta kräftburar. Anledningar till att burar förloras uppges vara: • burarna slits i stormar • trålar drar med sig länkar eller markeringarna till länken så den inte kan hittas igen • last- eller fraktfartyg drar med sig länkar • länken trasslar ihop sig med andra burfiskares länkar Problem med trålar som går in i länkarna och drar med sig burarna eller dess markeringar uppges dock ha blivit mindre med åren. Hälften berättar att de försöker dragga upp förlorade burar eller länkar och att de inte vill förlora några redskap. Dock berättar 2 av 4 att de genom åren har förlorat hela eller delar av länkar. Trålfiskare, demersalt 3 av 5 trålfiskare berättar att de aldrig tappat en trål. Övriga intervjuobjekt menar att det händer väldigt sällan, de har idag så pass bra instrument. En trål kan tappas om vajrarna som håller trålen efter båten går av i dåligt väder. En av yrkesfiskarna uppskattar att förluster händer en gång på tio år, men berättar att de i regel får upp den igen. De berättar alla samstämmigt dock att en trål ibland rivs och att bitar då kan förloras. Ofta hänger bitarna kvar i vajrar eller fångas upp, men ibland förloras bitar. En trålfiskare berättar att de inte har några redskap anpassade för att få upp mindre bitar som rivs. Rivning riskerar inträffa om trålen fastnar i vrak eller annat skräp såsom bilar, som finns i havet, om den fastnar under en sten eller trasslar ihop sig med burfiskets länkar. De menar dock att även slitskador inträffar allt mer sällan. Uppskattningar av hur ofta en trål rivs varierar bland trålfiskarna från mindre än en gång per år upp till tio gånger per år. En trålfiskare berättar att de flesta yrkesfiskare idag har kunskap om de hinder som finns på botten. Den allmänna åsikten är att varken trålar, eller bitar, anmäls direkt till HaV. Om en hel trål förloras noteras det endast i loggboken. Trålfiskare, pelagiskt De intervjuade pelagikerna berättar samstämmigt att inga redskap anmäls förlorade då de inte har förlorat någon hel trål. Ett av intervjuobjekten poängterar även att det inte finns någonstans att notera förluster i loggböckerna och trodde därav att anmälningsplikten tillkommit nyligen. Pelagikerna berättar samstämmigt att om en trål tappas draggas den upp, det är för mycket pengar i både trål och tillhörande utrustning för att den ska lämnas kvar i havet. Om det är för djupt eller om trålen är trasig finns dock risk att inte hela trålen lyckas draggas upp enligt ett intervjuobjekt. Enligt ett intervjuobjekt är för mycket fisk i trålen den främsta anledningen till att en trål går sönder idag. Till följd av felberäkningar kan den bakre delen, fångstdelen, spricka om för mycket fisk hamnar i trålen. Sprickor är dock inget problem menar intervjuobjekt då fångstdelen sitter fast med en så kallad frälsare, en vajer, till den främre delen av trålen. På så sätt förloras ingen del av trålen när den spricker. Trålarna kan rivas och gå sönder om de fastnar i vrak enligt samtliga intervjuobjekt. Det berättas av ett intervjuobjekt att det i Nordsjön finns mycket vrak, pipelines och oljedepåer på botten. Det ena intervjuobjektet uppskattar att trålarna rivs ett par gånger per säsong eller en gång per halvår och förlorar då kanske 10% av trålen. Det andra intervjuobjektet uppskattar att de förlorar 40% av trålen vid rivning men att det inträffar cirka två gånger under en tioårsperiod. Intervjuobjektet berättar också att det främst är de stora maskorna (18 meter) i främre delen som rivs, då den delen går närmare botten. De stora maskorna innebär då att det är 29 större mängd trålnät som förloras i förhållande till bakre delen men att maskorna, på grund av dess storlek, även är lättare att dragga upp. Garnfiskare Alla garnfiskare berättar samstämmigt att garn i regel inte förloras idag. Om garnen tappas draggas de upp då fiskarna inte vill lämna kvar några garn i havet. 2 av 4 garnfiskare berättar att de har egna platser där de ofta fiskar och förlorade garn skulle därmed förstöra för det egna fisket. Garnfiskarna berättar samstämmigt att garn kan rivas i hanteringen och genom fisket. En uppskattning är att totalt tio nät får kasseras per år på grund av att delar rivs, vilket uppskattas motsvara en längd på 500 meter. 3 av 4 garnfiskare berättar att de inte anmäler förlorade delar eller garn till HaV då de inte ser någon nytta med rapporteringen. Ett av intervjuobjekten menar att HaV ändå inte kan göra något åt förlorade garn. På grund av strömmarna i Västerhavet snurras ett garn ihop och spolas upp på land inom en vecka. 3 av 4 av de intervjuade garnfiskarna uppger att spökfiske med spökgarn är ett ickeproblem i Västerhavet till följd av strömmarna. 3 av 4 garnfiskare berättar att det förr var problem med att flytgarn kunde bli överkörda av last- och fraktfartyg. Garnlänkarna skadades då och om länkarna inte snabbt knöts ihop igen kunde ett större antal garn förloras. Så kallade överseglingar av flytgarn kunde enligt ett intervjuobjekt inträffa flera gånger per säsong förr. Till följd av införandet av AVS så ser last- och fraktfartygen numera både båten och länkens andra markering på sina instrument och kan väja undan. Ett av intervjuobjekten förklarar att risken enbart gäller flytgarn och att bottengarn i regel inte berörs. Det som kan utläsas av tabell 3.5 är att läckaget av fiskeredskap idag är litet. Av det lilla läckaget av hela redskap som idag sker är främst burar från kräftfisket. Burfiskarna uppger att kräftburar kan förloras genom olika anledningar som utläses av tabell 5. Garn- och trålfisket förlorar idag i regel inga redskap längre som en följd av bättre instrument och att redskapen idag innebär större investeringar i redskap och tillhörande utrustning. Inom garn- och trålfisket är det endast delar av redskap som idag förloras som en följd av hanteringen av redskapen. Alla yrkesfiskare uppger samstämmigt dock att redskap förloras i liten omfattning vilket också S. Söderberg på FF Norden (personlig kommunikation, 10 april 2018) hävdar. Yrkesfiskarna uppger att förlorade fiskeredskap inte utgör ett problem i den mening att de bidrar till ett spökfiske i Västerhavet. På grund av starka havsströmmar menar de att förlorade garn och trålnät snabbt rullas ihop och spolas iland så att de aldrig hinner orsaka något spökfiske. Uppfattningen delas även av V. Tschernij (personlig kommunikation, 18 februari 2018), fiskeingenjör och projektledare för marint centrum i Simrishamn, som belyser skillnaden mellan Västerhavet och Östersjön. Även L. Bredahl Nerdal (personlig kommunikation, 27 februari 2018), utredare på enheten för havsmiljöförvaltning på HaV, menar att yrkesfiskets bidrag till spökfiske med garn har minskat med åren som en följd av en minskad yrkesflotta. Det faktum att garn och trålnät inte bidrar till ett spökfiske innebär dock inte att de inte bidrar till den marina nedskräpningen. De kan fortfarande skada den marina miljön och de organismer som lever av den vid nedbrytning till mikroplaster. 8-fjordar utförde under 16 dagar år 2015 och 2016 en inventering av spökredskap på utvalda platser i Orust, Uddevalla, Kungälv, Stenungsund och Tjörn. Draggningsprojektet resulterade i 38 upphittade hummertinor av vilka en majoritet spökfiskade (8-fjordar, 2016). Havsmiljösatsning Sotenäs har under 16 dagar år 2017 genomfört ett dyknings- och draggningsprojekt i Sotenäs kommun där 125 hummertinor hittades varav 100 spökfiskade (Ren Kustlinje, 2018). Hummertinor och kräftburar påverkas alltså inte av havsströmmarna såsom garn och kan därför spökfiska långt efter förlust. P-O. Samuelsson (personlig kommunikation, 18 mars 2018), projektledare för draggningsprojektet i Sotenäs kommun, 30 menar att majoriteten av förluster av tinor sker till följd av att de placeras nära farleder. Samuelsson förklarar att orsaken är last- och fraktfartyg som kapar av tinornas markörer vilket gör att tinorna inte kan återfinnas. Uppfattningen om att last- och fraktfartyg orsakar problem i farleder delas även av burfiskarna vars burar också förloras som följd. Flera organisationer är av samma uppfattning, exempelvis Ö. Nihlén från Strandstädarna (personlig kommunikation, 26 mars 2018). Nihlén har även en förståelse för att redskap förloras på grund av väderförhållanden. L. Nerdal Bredahl (personlig kommunikation, 27 februari 2018) menar att problemet med spökfiskande burar och tinor är stort på västkusten. I dagsläget kan vem som helst köpa sig en hummertina eller kräfttina och eftersom de är billiga att köpa är det inte av lika stor betydelse om de tappas bort då de är lätta att ersätta. Vidare menar Bredahl Nerdal att marin nedskräpning och förlorade fiskeredskap är ett stort problem globalt men också på västkusten. Hon nämner att hela 20% av det marina skräpet har havsbaserade källor, exempelvis båtar som tappar redskap (UNEP, 2016). Dock instämmer flera organisationer, exempelvis HaV och Håll Sverige Rent, med yrkesfiskarnas upplevelse i att det svenska yrkesfisket inte är den störst bidragande faktorn till den marina nedskräpningen. Flera organisationer har istället identifierat det svenska fritidsfisket samt utländska källor som större bidragande faktorer. Strandstädningsorganisationer menar att merparten av upphittade fiskeredskap på Bohuskusten kommer från Skottland och Englands fiskeflotta eller från tidigare generationers svenska yrkesfiskare. S. Söderberg (personlig kommunikation, 10 april 2018) påpekar att Englands bidrag beror på att det där är dyrt att lämna in kasserade redskap vilket han tror resulterar i att havet används som soptunna. Fritidsfiskets bidrag till förlorade redskap i Sverige är idag inte kartlagt och är därav svårbedömt då det inte får föras någon typ av register. Flertalet organisationer, exempelvis HaV, menar dock att problemet antas öka då det hittats allt fler burar och tinor som vem som helst kan köpa för ett billigt pris. Enligt Europeiska unionens råd (2009) ska yrkesfiskare idag anmäla förlorade fiskeredskap till FMC, Fisheries Monitoring Centre, på HaV. Enligt C. Stadig (personlig kommunikation, 6 mars 2018) på HaV, inkom den första anmälan av förlorade redskap först år 2014. Att inga anmälningar finns från tidigare år förklarar hon med att datorsystemet Landbas som används för att ta emot anmälningar installerades först 2014 år hos HaV. Tidigare än 2014 fanns alltså ingen möjlighet att anmäla förlorade redskap. De anmälningar som inkommit sedan 2014 presenteras i figur 3.7. Totalt har 27 anmälningar gjorts mellan 2014 och 2017, varav majoriteten är hummertinor. Enligt W. Wismeier (personlig kommunikation, 5 mars 2018) på FMC görs dessutom vissa anmälningar frivilligt av fritidsfiskare och alla anmälningar kommer därmed inte enbart från yrkesfiskare. 31 Figur 3.7. Diagram över antal anmälningar av förlorade fiskeredskap mellan 2014 och 2017. Från intervjuer med yrkesfiskarna framkommer skilda anledningar till varför flertalet förluster inte anmäls. Vissa menar att de inte ens är medvetna om att anmälningsplikten gäller, vilket tyder på brister i kommunikation eller informationsspridning, medan andra istället tror att anmälningsplikten endast omfattar vissa redskap. Den främsta anledningen till det låga antalet anmälningar är dock att det inte förloras så mycket redskap längre. Det är främst delar av redskap som utgör läckaget, vilket belyses av yrkesfiskarna som också menar att anmälningsplikten inte nämner något om förlorade delar utan endast hela, förlorade redskap. En viktig åsikt är också att yrkesfiskarna inte ser någon mening med anmälningsplikten, då de inte ser att HaV vidtar några åtgärder vid en anmälning vilket minskar motivatione