Aktiverade leror och musselskal som SCM: Studie av hållfasthetsutveckling av alternativa bindemedel

Abstract

Studien syftar till att undersöka användningen av svenska leror från Norrköping och Ängelholm samt kalk som alternativt bindemedel i cement för att reducera betongens koldioxidavtryck. Lerorna aktiveras genom kalcinering för att få pozzolana egenskaper. Blandningar med 30%, 40% och 50% lera samt 0% och 15% kalk undersöks. Vidare betraktas hurmusselskal kan användas som ersättning till mald kalksten som filler i de lerblandade bindemedlen. Det undersöks genom isoterm kalorimetri för att visualisera hydreringskinetiken och genomböj- och tryckhållfasthetstester fram tills 56 dagars ålder för att studera hållfasthetsutveckling. Undersökningen visar att det finns stor potential för att använda leror som substitut till cement för att minska dess koldioxidavtryck och samtidigt bibehålla dess hållfasthetsegenskaper. Dock kan en viss minskad hållfastheten observeras vid ökad andel lersubstitut. De bindemedel som har lägre hållfasthet har även problem med porbildning och låg bearbetbarhet. Vidare visar studien att bindemedel som innehåller musselskal uppvisar lika goda hållfasthetsegenskaper som de som innehåller mald kalksten. Nyckelord: