Verifiering av design-anpassade 19”-enheter
Publicerad
Författare
Typ
Examensarbete på grundnivå
Program
Modellbyggare
Tidskriftstitel
ISSN
Volymtitel
Utgivare
Sammanfattning
Syftet med detta projekt är att utveckla verifieringen av Saabs design-anpassade enheter för
radarsystem med avseende på verifiering av stöt och vibration. Nuvarande metoden för
verifieringen av enheterna är fysiska tester, jämförelser med gamla enheter samt simuleringar
och beräkningar med hjälp av FEM-analys, men med alla anpassningar som gör är det varken
ekonomiskt eller hållbart. Ett underlag ska framtas för konstruktörerna på Saab som ska
underlätta verifieringsprocessen för nytillverkade enheter och sedan även möjliggöra
designförbättringar. Arbetet är avgränsat till att endast undersöka hållfastheten i den så
kallade monteringsplattan i enheten där nästan allt i enheten monteras på. Arbetet är
ytterligare avgränsat till att fokusera på utmattningen kring skruvhålen på monteringsplattan
som orsakas av stötar och vibrationer.
För att komma igång med projektet spenderades mycket tid till att få bra med kunskap om
enheterna och vilka de största bristerna är. Detta gjordes genom att söka information i
företagets intranät och även genom intervjuer med anställda. Efter detta blev det mer klart var
bristerna ligger och det var främst utmattningen runt skruvhålen på monteringsplattan. Vidare
behövde det väljas en lämplig metod för att analysera och simulera stötar och vibrationer på
plattan. Simuleringar med Finita elementmetoden i programmet Ansys ansågs vara
lämpligast. Plattan modellerades så att den efterliknar alla egenskaper på Saabs platta. Det har
främst utgåtts från fyra olika befintliga enheter för att gå in på detalj hur olika enheter kan se
ut för att även efterlikna placering av skruvhål och olika lastfall. Simuleringarna utgick från
de krav som Saab har på verifieringen. På dessa fyra olika plattor gjordes det olika
modifikationer för att se hur utfallen skiljer sig åt om egenskaperna på plattan är annorlunda.
För varje platta gjordes en simulering på en dubbelt så tjock platta och en med tillsatt
förstärkningsbalk.
Efter simuleringarna gjordes så sammanfattades alla värden från dem i en kalkyl. Skillnader
och likheter hittades för att sedan dra slutsatser om vad plattan klarar av under de olika
lastfallen, antal skruvhål, ändrad tjocklek eller tillsatt förstärkningsbalk.
Simuleringarna visade att styrkan hos plattan blev betydligt starkare av att fördubbla
tjockleken, det vill säga att gå från en 2 mm tjock platta till en 4 mm tjock platta. Men det
som visade sig var mest lönsamt, både i material och hållfasthet, var att lägga till en
förstärkningsbalk under den 2 mm tjocka plattan. Vidare drogs ytterligare slutsatser som ger
konstruktören en bättre uppfattning om hållfastheten hos plattan beroende på lastfall. Det
påbörjades också en metod för att använda fjäderkonstanten hos plattan för att estimera hur
mycket last den klarar att bära.