Differentierad vattentaxa för att motverka vattenbrist i Sverige - En undersökning av tidigare situationer med vattenbrist och människors inställning till förändrad vattentaxa

Abstract

Det här arbetet syftar till att undersöka hur en differentierad vattentaxa kan användas för att minska vattenförbrukningen och därmed motverka vattenbrist. Rapporten består av en litteraturstudie och en enkätundersökning. Litteraturstudien redogör hur problemet med vattenbrist ser ut i Sverige och hur differentierad vattentaxa används i Danmark, Portugal och Dominikanska republiken. Enkätundersökningen vände sig till privatper- soner med syftet att ta reda på vilka åtgärder som skulle visa sig vara acceptabla och vilka som skulle få personer att ändra på sina vattenvanor. Enkäten utformades i två de- lar; en del med bakgrundsfrågor och en del med undersökningsfrågor. Bakgrundsfrågorna utformades för att följa enkätens spridning och för att göra djupare analyser om hur kön, ålder, inkomst, kommun, boendeform, medvetenhet om vattenkostnader och antal personer i hushållet kan ha påverkat svaren. Undersökningsfrågorna gjordes enligt Likert- skalan, där frågorna ställdes som påståenden med svarsalternativen ”instämmer inte alls”, ”instämmer inte”, instämmer delvis” och ”instämmer helt”. Totalt svarade 198 personer från 43 kommuner på enkätundersökningen. Ett genomsnittligt hushåll hade för normalvilla och flerbostadshus 2019 en totalkostnad för kommunalt vatten och avlopp på 627 SEK respektive 392 SEK per månad. Dessa priser kommer oavsett vattenbrist att behöva höjas, framförallt på grund av att många kommuner har en föråldrad vatteninfrastruktur. Dessutom tillkommer kontinuerligt nya krav för att hålla en hög kvalitet på dricks- och avloppsvatten. Idag regleras vattentaxan i lagen om allmänna vattentjänster (LAV, SFS 2006:412) som säger att vattentaxan ska täcka kostnaderna för att upprätthålla och driva vattenförsörjningssystem, samt finansiera framtida investeringar. Självkostnadsprincipen som tillämpas innebär att införandet av en differentierad vattentaxa som åtgärd för att motverka vattenbrist kan möta juridiska hinder med dagens lagstiftning. Resultatet från enkätundersökningen visar att oavsett åtgärd uppger en majoritet att de skulle förändra sina vanor. Det kan bero på att personer är mer benägna att ändra på sina vanor när de reflekterar om vattenbrist. Den typ av åtgärd som bedöms vara bäst är när vattentaxan höjs efter normalförbrukning. Bedömningen gjordes för att åtgärden både ansågs vara acceptabel och skulle leda till förändrade vanor. Av den svarande gruppen var 43 % under 29 år, vilket inte är representativt för samhället. För vidare undersökningar vore det därför intressant att utreda ett större antal individer för att resultatet ska bli mer tillförlitligt. Dessutom bör det undersökas om mer information om vattenbristens orsaker och konsekvenser kan ändra individers vattenförbrukningsvanor.