Undersökning om kunskapen och användningen av mykoremediering, fytoremediering och jordförbättringsmedel i Sverige - en enkätstudie

Abstract

I dag finns det cirka 80 000 förorenade områden i Sverige. En vanlig metod vid saneringsprojekt är att förorenade jordmassor schaktas upp och läggs på deponi. Transporter av förorenad jord, och därmed sekundära utsläpp, till deponi är exempel på en konsekvens av denna konventionella saneringsmetod. Deponier är även i sig en källa till negativa miljökonsekvenser som exempelvis utlakning av föroreningar till närliggande områden. Användningen av dessa konventionella saneringsmetoder är idag oundvikligt för förorenade områden med ett högt exploateringstryck men de kan potentiellt undvikas genom att implementera naturbaserade saneringsmetoder vid förorenade områden med lägre exploateringstryck och tidspress. De naturbaserade saneringsmetoder som undersöks i rapporten är mykoremediering, fytoremediering och fastläggning med jordförbättringsmedel. Med hjälp av växter, svampar och/eller jordförbättringsmedel kan dessa saneringsmetoder minska riskerna för föroreningsspridning till människor och miljö och har samtidigt möjlighet att förbättra jordens kvalitet. Syftet med rapporten är att skapa möjligheter för en ökad förståelse om hur utbredd kunskapen är för naturbaserade saneringsmetoder i Sverige. Undersökningen genomförs med hjälp av en enkät som distribueras till Sveriges 290 kommuner och till nätverket Renare Marks medlemmar via deras månatliga nyhetsbrev och sociala medier. Enkätresultatet visar på en varierande kunskap om de tre naturbaserade saneringsmetoderna. Av totalt 153 respondenter svarade 113 (74%) att de kände till en eller flera av metoderna. Majoriteten av respondenterna, 87 (57%) personer, kände till fytoremediering. 68 (44%) respondenter kände till jordförbättringsmedel och 42 (27%) respondenter kände till mykoremediering. Vidare visar enkätresultatet att endast ett fåtal respondenter kände till saneringsprojekt i Sverige där metoderna används, varav endast 8 projekt kunde identifieras från de givna enkätsvaren. Enkätresultatet visar att det finns en osäkerhet i huruvida metoderna kommer att användas mer i framtiden. 40 procent svarade att de inte vet om någon av metoderna kommer att få en ökad användning. De respondenter som är bekanta med en eller flera av saneringsmetoderna ser de som miljövänliga, resurseffektiva och som ett sätt att återställa ekosystemtjänster. Samtidigt ser respondenterna tidsbrist, kunskapsbrist och brist på aktörer som hinder för implementering av dessa metoder i Sverige. Kunskapsbristen hänger ihop med både en låg användning och de hinder som finns för naturbaserade saneringsmetoder. Om användningen av naturbaserade saneringsmetoder inte ökar kommer antagligen inte kunskapsbristen att minska, men om kunskapsbristen inte minskar kommer antagligen inte användningen att öka. Detta blir en ond cirkel som skapar ett hinder för naturbaserade saneringsmetoders framtid. Ett sätt att bryta den onda cirkeln skulle kunna vara mer samarbeten mellan aktörer efter genomförda pilotprojekt, detta skulle kunna bidra till att lärdomar och kunskap från projekt förs vidare och omsätts i praktiken. Ett annat sätt att minska kunskapsbristen är att fler projekt utförs med metoderna, exempelvis på områden med låg riskklassning, där föroreningshalterna är låga till måttliga, och där det inte finns ett högt exploateringstryck. En långsiktig planering för hur sanering av områden utan högt exploateringstryck ska genomföras skulle kunna öka acceptansen hos tillsynsmyndigheter och bidra till en ökad användning av naturbaserade saneringsmetoder.