Barfotahus

Abstract

Barfotahus handlar om ängsmark, om vilda gröna rum och om att känna – verkligen känna - närheten till Änggårdsbergen. Utan högt tryck på hårdgjorda ytor, finns då inte ny potential för hus i park? Eller hus i natur för den delen. I valet mellan att bo i staden eller strax utanför staden står kanske vissa kvaliteer mot varandra. Närhet till andra står mot närhet till naturen. Hållbart markutnyttjande mot känslan av det egna, avskiljda boendet. Men vad är det egentligen som skapar den där barfotakänslan? Den nära relationen till utomhus som vild natur ger. Rofylldheten i boendet som är möjligt utanför staden. Kan det ta form även när vi bor tätt?