Effektivisering av patientflödet inom ortopedisk vård

Abstract

Den svenska sjukvården står inför växande utmaningar i form av långa väntetider, resursbrist och ett ökat vårdbehov till följd av en åldrande befolkning. Inom ortopedisk vård blir konsekvenserna särskilt tydliga när obalanser mellan mottagnings- och operationskapacitet leder till växande operationsköer och längre väntetider för patienterna. En åldrande befolkning och ett ökande behov av specialistvård sätter sjukvården under allt större press. För att möta denna utveckling krävs ett mer effektivt resursutnyttjande och en mer hållbar planering av patientflöden. Denna studie undersöker verkningsgraden i patientflödet vid ortopediskt centrum på Södra Älvsborgs sjukhus, där verkningsgraden definieras som andelen första mottagningsbesök som leder till operation. Studien syftar även till att identifiera faktorer som påverkar variationer i verkningsgraden samt analysera hur mottagningskapaciteten kan anpassas efter tillgänglig operationskapacitet. För att skapa förståelse för verksamheten kombinerades kvalitativa och kvantitativa metoder i form av intervjuer, observationer och analys av intern verksamhetsdata. Resultatet analyserades med stöd av teorier inom verksamhetsutveckling och kapacitetsplanering. Studien visar att planeringen mellan mottagning och operation utgör en central utmaning i verksamheten. När antalet första mottagningsbesök inte anpassas efter operationskapaciteten uppstår obalanser som bidrar till ökade väntetider och köbildning. Resultatet visar dessutom att skillnader mellan patientgrupper, begränsad flexibilitet i operationsplaneringen samt brister i kommunikation och remisshantering påverkar patientflödet negativt. Ofullständig information och behov av kompletterande medicinska kontroller förlänger dessutom ledtiderna ytterligare. Studien visar att den totala verkningsgraden uppgick till 36,7 %. Resultatet innebär att drygt var tredje patient som genomförde ett första mottagningsbesök gick vidare till operation. Samtidigt identifierades tydliga variationer mellan patientgrupper. Höft- och knäprotespatienter hade högst verkningsgrad, 66,1 % respektive 65,0 %. Hand- och höftpatienter uppvisade däremot avsevärt lägre nivåer, 22,9 % respektive 22,7 %. Resultatet visar att patientgrupperna genererar olika belastning på operationsverksamheten. Detta ställer krav på en mer anpassad och differentierad planering av kapaciteten mellan mottagning och operation. Slutsatsen är att verksamheten har stor förbättringspotential inom planering, samordning och arbetssätt kopplade till processen mellan mottagning och operation. Genom att i större utsträckning planera mottagningskapaciteten utifrån tillgänglig operationskapacitet kan verksamheten skapa ett jämnare patientflöde och minska väntetiderna för patienterna. Studien visar även att förbättrad kommunikation och ett mer strukturerat planeringsarbete är avgörande för att skapa en långsiktigt hållbar verksamhet i en sjukvård med ökande belastning och begränsade resurser.