Club Valencia, vägg

Abstract

“Valencia” i Vesterbro, Köpenhamn, hade flera glamorösa år som storslagen pub, musikhall, varieté och nattklubb fram till första hälften av 1900-talet. Byggnaden färdigställdes 1861 och ritades av arkitekten Harald Stilling, som också är känd för att ha ritat nöjesparken Tivoli. Med förtätning av staden under det kommande seklet blev Valencia skuggad och gömd bakom omkringliggande tillbyggnader, emellertid blev det liksom Tivoli ett eftertraktat besöksmål för nöjen. Guldåldern varade fram till andra världskriget, men efter kriget började det tidigare blomstrande arbetarklassens Vesterbro utvecklas till ett problematiskt område, och Valencia hamnade i ett slags glömskans fördärv. Lokaler stod vakanta och förföll, och den dystra perioden för Valencia fortsatte sent in på 1980-talet. Drygt 30 år senare köpte Dreyers Fond, som främjar advokat- och arkitekturinitiativ, det förfallna Valencia. Den tillägnades Danske advokater och arkitekten Dorte Mandrup tillgavs uppdraget att restaurera byggnaden. Mandrup drog fram Valencia ur mörkret genom att riva en blockerande tillbyggnad framför fasaden och lät ytan fyllas av en grönskande gård. Fasaden kläddes med vit puts och uppgraderas med spröjsade glaspartier. Interiört har tegelväggarna bevarats, medan den gamla stålkonstruktionen har ersatts med en liknande, bärande stålkonstruktion. Precis som fasaden har taket målats vitt, som tillsammans med lanterninen sprider ljus i lokalen. Den stora, öppna salen har fyllts med nya volymer klädda i grått stål och glas där kontor ryms. Inuti volymerna är väggarna klädda i en skrikgul färg som kontrasterar mot den ljusa salen.