COVID-19-pandemins påverkan på ansvaret för sjömäns rätt till repatriering

Abstract

COVID-19-pandemin har skapat en problematik ute på haven. Viljan hos nationer att minska smittspridningen har satt sjömäns rättigheter i kläm. Kuststater väljer att nyttja sin suveränitet över sina havsområden genom att stänga ner sina hamnar och neka utländska fartyg anlöp. Nedstängningen av hamnarna leder således till att det blir det omöjligt för besättningen ombord att repatriera enligt den internationella överenskommelsen MLC. MLC redogör för sjömäns rätt till kostnadsfri repatriering, vilken förkroppsligas i kollektivavtal som ITF-IMEC och POEA SEC. För att åtnjuta rätten till repatriering kräver varje sjöman en koppling till sin arbetsgivare vilket uttrycks som fartygsägaren, eller den i fartygsägarens ställe. Sammankoppling sker genom ett anställningskontrakt (SEA) och genom detta avtal blir fartygsägaren ansvarig för sjömännens repatriering. Men genom ansvarsfördelande avtal som SHIPMAN 2009 kan ansvaret för repatriering övergå från fartygsägaren till en Ship manager vilket är tillsynes oproblematiskt. Genom kontraktsrättsliga undantags principer som force majeure och frustration kan COVID-19-restriktioner ligga till grund för att SHIPMAN 2009-kontraktet hävs och repatrieringsansvaret för både fartygsägare och manager upphör. Således står ingen ansvarig för sjömännens repatriering men genom de minikrav som är satta av MLC innebär den ansvarslöshet som skapats genom hävning av SHIPMAN 2009-kontraktet att de facto ägaren återigen står ansvarig för sjömännens repatriering. Att ge sjömän undantagstillstånd genom implementeringen av Green Lanes kan man motverka dessa problem eftersom repatriering inte längre blir omöjlig.