Sjöfarares arbetsförhållanden i en pandemisituation - En komparativ studie av svensk och internationell arbetsrätt för sjöfarare

Abstract

Under Covid-19 pandemin var ett stort antal sjöfarare strandsatta ombord på sina fartyg på grund av internationella restriktioner som förhindrade landstigning, och därmed genomförande av personalbyten. De sjöfarare som arbetade vidare i förlängda kontrakt upplevde i hög grad problem med psykisk ohälsa, deras kollegor som inte kunde påbörja sitt arbete ombord upplevde vissa problem med ekonomisk otrygghet. Situationen lyfte även frågor kring tvångsarbete då sjöfararnas möjligheter att neka förlängda kontrakt begränsades av oförmågan att lämna fartygen samt en viss upplevd rädsla för repressalier från nuvarande eller framtida arbetsgivare. Denna komparativa juridiska studie har jämfört den internationella sjöarbetsrättskonventionen MLC med utvalda delar av svensk lagstiftning i syfte att utvärdera vilket arbetsrättsligt skydd som finns för sjöfarare som är strandsatta ombord på sina fartyg och de problem som detta medför. Studien har fokuserat på de tre områdena hälsa och välmående, ekonomisk trygghet och möjligheten till hemresa. Studien fann att svensk lagstiftning har ett starkare skydd än MLC i fråga om de problem kring hälsa, välmående och ekonomisk trygghet som uppstod för sjöfarare under Covid-19 pandemin. Specifikt saknar MLC viktiga bestämmelser i fråga om skydd för psykisk hälsa och välmående. För båda analysobjekten föreligger brister i fråga om rätten att avsluta sin arbetsperiod även om skyddet för rätten till hemresa är tydligt, och ytterligare förtydligats genom de av ILO införda förändringarna i MLC från år 2022. Studien finner vidare att den analyserade situationen för strandsatta sjöfarare kan tolkas utgöra tvångsarbete enligt internationell rätt samt att det finns brister i de av ILO införda förändringarna, och Transportstyrelsens bedömning av en implementering av dessa förändringar i svensk lagstiftning.